Hela Estland sjunger och dansar

Laulupidu26x / LEX 2014

Den inträffar endast vart femte år och när den väl äger rum så är det en nationell angelägenhet. En 135-årig obruten tradition som engagerar hela befolkningen: män, kvinnor och barn. Själva evenemanget pågår bara under en enda helg och är resultatet och kröningen av åratal av förberedelser och planering. Här talar vi artistiska och logistiska utmaningar på många nivåer, när snudd på hela Estland under tre dagar invaderar huvudstaden Tallinn.

För en månad sedan, 4-6 juli, ägde de rum, Sångfestivalen och dess moatjé, Dansfestivalen. Sångfestivalernas anrika körtradition finns såväl i Riga som i Vilnius, men det var i Estland de baltiska sångfesterna började 1869 och är fortfarande störst. 33 000 sångare och 10 000 dansare, alla i folk- eller kördräkt, sätter verkligen färg på hela staden. Sångfestivalerna är så speciella att de av UNESCO förklarats vara ett immateriellt världsarv.

Laulupidu25 / © LEX 2014

Varje Sång- & Dansfestival har ett tema, årets var Beröring (Puudutus). Det är också rubriken för Dansfestivalen medan Sångfestivalens två konserter heter Berörd av tiden (Aja puudutus) resp. Tid för beröring (Puudutuse aeg).

Laulupidu3 / © LEX 2014Laulupidu6 / © LEX 2014Laulupidu5 / © LEX 2014

Förberedelser inför dansen

Förberedelser inför dansen

Helgens begivenheter inleds med Dansfestivalen på fredagskvällen. Den är av yngre datum än Sångfestivalen och äger rum för 19:e gången, första gången var 1934. Platsen är Kalevstadion (Kalevi Keskstaadion), som till vardags är hemmaplan för fotbollslaget Kalev Tallinn, med plats för 12 000 åskådare på läktarna. För en kväll var femte år förvandlas innerplanen dock till ett jättelikt dansgolv. Drygt 650 dansgrupper i alla åldrar och i en mångfald av olika folkdräkter framför ett koreograferat program baserat på folkdansens steg och rytmer till gammal och nyskriven estnisk folkloristisk musik. Två timmar av komplicerade turer och skiftande formationer, från slängpolska på fläck till kadriljer, leder slutligen till att alla tusentals medverkande inte bara lyckas få plats på plan samtidigt utan även förmår hålla både takten och sin position bland alla andra som tar ut svängarna. Man kan inte annat än imponeras över koordinationen. Folkdräkternas mönstersymmetri gör dessutom danskompositionerna till en fest för ögat och en fest för den jublande publiken som fyller läktarna till sista plats.

Laulupidu9 / © LEX 2014Laulupidu13 / © LEX 2014Laulupidu10 / © LEX 2014Laulupidu8 / © LEX 2014Laulupidu7 / © LEX 2014Laulupidu11 / © LEX 2014Laulupidu12 / © LEX 2014

Dagen därpå är det dags för den 26:e upplagan av Sångfestivalen, Laulupidu, som inleds med en flera timmar lång färgsprakande, uppsluppen parad – i år dessutom i gassande sol.

Laulupidu17 / © LEX 2014Laulupidu16 / © LEX 2014Laulupidu14 / © LEX 2014Laulupidu26 / © LEX 2014Laulupidu15 / © LEX 2014

Det tar sin tid för de drygt 43 000 medverkande sångarna, dansarna och folkmusikerna att förflytta sig halvmilen genom hela stan, från Tallinns centrum till Sångarfältet, som sedan 1928 varit hem för denna kolossala mönstring av körer. Själva traditionen föddes dock i Tartu år 1869. Denna jättelika utomhusarenas gröna grässlänt, som går ända fram till scenen, hyser en publik om 70 000 åskådare. Scenen, om det nu är rätt ord, är en kolossal båge, där de många sångarna och de avsevärt färre musikerna står. Sångarfältet, Lauluväljak, som det heter på estniska, utgör en symbol för frihet och självständighet tack vare de många nationella sångfestivalerna, som här hållits sedan början av 1900-talet och höll nationens kultur vid liv under den långa Sovjetockupationen. Sångarfältet var också centrum för den ryktbara Sjungande revolutionen 1988, många nattliga folkmöten för friheten, dvs. för att stödja återupprättandet av Republiken Estland och där förbjudna sånger framfördes, som exempelvis den bannlysta nationalsången. Den 11 september 1988 deltog uppemot 300 000, en fjärdedel av den estniska befolkningen! Efter 45 års sovjetisk ockupation utropades Estlands självständighet i augusti 1991 och månaden därpå erkändes landets suveränitet av Sovjetunionen.

Laulupidu21 / © LEX 2014

I mål efter den långa paraden intar alla körsångarna sina platser under bågen, vilket inte är gjort i en handvändning, utan kräver skohorn. När alla till slut väl står där vänds blickarna mot tornet vid sidan av scenen, där själva invigningsceremonin äger rum. Självfallet är Estlands president Toomas Hendrik Ilves verkställande. Ty, innan det ska till att börja sjungas måste festivalelden tändas av den fackla, som i bästa olympiska stil förts från Tartu genom hela Estland till Tallinn för att inviga den 26:e Sångfestivalen, Laulupidu. Elden flammar upp, jublet stiger mot skyn medan fanfaren spelas och 45 000 stämband sätts i rörelse i M Lüdigs Koit, Gryningen. Det är nästan som man känner luftdraget! Snart rullar den första väldiga vågen fram, en horisontell folkrörelse som initieras från scenens översta platå tar sig vidare genom körhavet, fortsätter upp genom publikoceanen till dess översta bänkrad långt där bak, för att sedan återvända ned och till allas entusiasm nå utgångspunkten.

Laulupidu18 / © LEX 2014

Att säga att detta är en mäktig upplevelse är en underdrift. När de drygt 20 000 körsångarna förenas med de 70 000 i publiken i den estniska nationalsången Mu isamma (Mitt fosterland) då ryser även jag, fastän jag varken är est eller förstår estniska. Omgiven av hundratusen människor som sjunger sin frihetshymn med den emfas som bara ett folk som levt i ofrihet kan frammana. Enastående sångglädje i kombination med ett uttryck för nationell stolthet. Den estniska blå-svart-vita flaggan sitter i de flestas händer.

Laulupidu19 / © LEX 2014

Lördagskonserten som börjar kl. 8 håller på i drygt tre timmar och är en retrospektiv hitparad med de mest älskade sångerna från envar av de 25 Sångfestivalerna som hittills hållits. Undantagen var 100-årsjubiléet 1969, som representerades av två sånger, och festivalen 1950 som i stället mindes med en tyst minut. Det året var det mörkaste kapitlet i Sångfestivalens historia; sovjetiska propagandasånger dominerade repertoaren och sovjetiska gruvarbetar- och armékörer fanns bland de medverkande.

Laulupidu20 / © LEX 2014

Dagen därpå, på söndagen kl. 2, var det dags för den andra konserten. En maratonsittning på hela sju timmar, härtill i stekande solsken. Öltälten var välbesökta, kan jag rapportera… Repertoaren är här mer varierande än kvällen före; olika blandade körer turades om med blåsorkestrar samt en gigantisk symfoniorkester med en besättning om 25 orkestrar och 763 musiker! Inte alla dirigenter att förglömma, som byts för varje ny sång, och som hyllas som vore de rockstjärnor! Bland dem finns svenskbekantingarna Neeme Järvi och Tõnu Kaljuste. Flera av tonsättarna finns också på plats för att möta sin uppskattande publik, som de framstående körmästarna Veljo Tormis (f. 1930), Erkki-Sven Tüür (f. 1959) och Tõnis Kõrvits (f. 1969). Musik av den störste estniske tonsättaren, Arvo Pärt, saknades dock i programmet. Han är emellertid ingen utpräglat ”folklig” körkomponist, utan fastmer sakral (ortodox). Två i mängden av alla för mig mer eller mindre bekanta kompositörers sånger fick mig att lystra till lite extra: Ester Mägi (g. 1922) och den, i sammanhanget, legendariske chefdirigenten för Sångfestivalen, Gustav Ernesaks (1908-1993).

Till den avslutande delen samlades åter alla röster till en enda jättekörkropp om över 22 000 sångare för att sätta en magnifik punkt för detta extraordinära evenemang och nationella manifestation av samhörighet. En oförglömlig upplevelse!

Laulupidu23 / © LEX 2014

Sångarna kommer inte enbart från Estland utan här finns även långväga tillresta, från Nordamerika, Australien, Asien samt olika europeiska länder. Inalles 54 utländska (estniska) körer medverkar, bland annat två från Sverige, Stockholms och Göteborgs Estniska blandade körer.

Pia Paljak Särlefalk, till vardags studierektor vid Estniska skolan i Sth., deltar med sin kör för tredje gången på Laulupidu, ca 40 sångare i alla röstfack och i åldrarna 16-70. Hon berättade om ansöknings­förfarandet: festivalkommittén skickar ut noter på två estniska sånger som sedan ska spelas in och skickas i retur. Resultatet var nöjaktigt, ty därefter skickades en dirigent till Stockholm för att under en helg öva med de svenska körerna. Inget lämnas således åt slumpen. ”Den häftigaste upplevelsen är att stå tillsammans med 22 000 andra. När hjärtan klappar i samma takt, då känner man, även som en icke-est, av den nationalistiska känslan, själen som bär Sångfestivalen”, säger PPS.

Laulupidu22 / © LEX 2014

När de sista sångerna har bisseras och klingat av och denna speciella helg av Laulupidu är till ända ska alla dessa hundratusen människor, sångare, dansare, musiker och hela publiken av Tallinnister och besökande till fots ta sig från Sångarfältet genom den för trafik avstängda staden i den ljumma kvällen. Även det en notabel upplevelse av en folkets fest i glädjens tecken.

Laulupidu1 / © LEX 2014

Ett naturligt inslag i gatubilden under denna helg – eller i alla fall ovanligt för någon med svenska ögon – är alla dessa människor som helt obekymrade, för att inte säga stolta, går omkring i sina folkdräkter. Här klär man inte om inför själva framförandena utan det är alldeles självklart att man visar upp sitt ursprung genom hemtraktens typiska klädsel på stan. Ja, inte bara det, utan på gatan och på restauranger brister körerna även ut i spontan sång. Ingen stör sig på detta, tvärtom, bifallet är lika spontant och positivt.

Laulupidu2 / © LEX 2014

Entréavgifterna för Sång- & Dansfestivalen ligger mellan €10-25.
Nästa Sång- & Dansfestival äger följaktligen rum om fem år, 2019. Förberedelserna är redan på gång. Save the date!

Laulupidu24 / © LEX 2014

Vill du också höra soundtracket till denna text? Lyssna in LEXsommar i P2!
(Programmet tillgängligt tom. 12 sep.)

 

 

Sir John Tavener In memoriam

Sir John Tavener1 / LEX 2013

Tonsättaren John Taveners musik har följt mig under de senaste två decennierna. Liksom estländaren Arvo Pärt lämnade Tavener den svåra, för att inte säga, fula musikmodernismen till förmån för en förenklad estetik: stillsam och meditativ men ändå starkt uttrycksfull.

Sir John avled i höstas. Omsider fick jag nu tillfället att göra ett porträtt av honom i LEXsommar i Sveriges Radio P2. Förutom att läsa om honom här kan du där även lyssna till hans musik. Programmet tillgängligt tom. 6 sep.

Hemma i England nådde John Tavener en snudd på rockstjärnestatus, åtminstone för att vara en klassisk kompositör. Flertalet av hans verk var dessutom sakrala och djupt påverkade av den kristna ortodoxin. Sir John nådde dock många utanför den gängse konsertsalen och kyrkan. Hans gripande musik präglas av innerlig stillhet, renhet och strålglans. Den fångar lyssnare med sin gåtfulla dragningskraft och skänker tröst i tider av oro.

Det krävdes två händelser under tidigt 70-tal för att övertyga Tavener om vikten av harmonisk enkelhet: fiaskot med en musikaliskt komplicerad opera på Covent Garden samt, efter flera års sökande, hans övergång från den presbyterianska kyrkan, i vilken han arbetat som organist, till den grekisk/rysk-ortodoxa tron 1997. Tavener berördes av den ortodoxa liturgin, dess ritualer och mystik. Hans musik liknar stundom de heliga ortodoxa ikonbilder som han omgav sig med i både sitt grekiska och engelska hem.

The Protecting Veil (1987) blev John Taveners genombrottsverk och toppade de klassiska topplistorna i början av 1990-talet. Tavener baserade det på bysantinsk kyrkosång. Med toner försökte han bygga en ikon på ett motsvarande sätt som ett träsnitt. Han hade inte skrivit något annat än vokalmusik i flera år när cellisten Steven Isserlis bad honom om ett stycke. Tavener förvandlade cellon till den kniv som skulpterade fram hela verket. Genom hela stycket svävar solocellon i en ömsint, kontinuerlig ”sång” som representerar Guds Moders röst. Stråkorkestern, som stöder cellon, agerar som ett eko och representerar den ortodox kyrkas mäktiga efterklang.

Sir John Tavener2 / LEX 2013

John Tavener led av Marfans syndrom, en ärftlig hjärtsjukdom, inte ovanlig för personer med en exceptionell långsmal kroppsbyggnad och smala lemmar. Han var 193 cm lång. Hans liv präglades av skör hälsa; vid ett par tillfällen var han nära döden, inte minst när han genomgick en omfattande hjärtoperation 1991. Tanken på egen dödlighet var alltid närvarande. Operationen hade effekten att han ökade på takten för sitt komponerande, medan tid ännu fanns. Hans musik reflekterade både dödens närhet och lidandet. Detta var enligt honom själv avgörande för dess skönhet och ärlighet: ”Lidandet är en del av existensen och kan bli en del av Guds plan om du tillåter dig att låta lidandet bära frukt. (…) Ständig smärta gör mig medveten om, och så oändligt tacksam för, varje stund som jag får finnas här på jorden.” Musiken var för Tavener ett sätt att kommunicera med Gud.

Han var övertygad om att vackra och storslagna toner ”dikterades” för honom; plötsligt fanns ett nytt verk i hans huvud och väntade bara på att bli nerskrivet. Det var som en sista hälsning från en älskad person och som en gåva från Gud.

Döden hade ofta försett honom med incitamentet att komponera. Det kunde gälla personliga förluster som i Song for Athene, eller kollektiva tragedier som folks lidande på Balkan under de jugoslaviska krigen.

John Tavener hade sina favoritmusiker som han gärna skrev musik för, exempelvis den nämnde cellisten Steven Isserlis och den unga skotska violinissan Nicola Benedetti. Den indiskfödda, brittiska sopranen Patrizia Rosarios röst har närmast blivit synonym med Taveners musik. Betagen av isländskan Björks oskolade, unika röst tonsatte han för henne den magnifika sången Hjärtats bön (2004).

John Tavener har gjort en omfattande musikalisk resa från komplex modernism till avskalad enkelhet som berör med sin märkliga kraft. Även om hans musik mot slutet av hans liv influerades av österländska religioner, islamsk mystik och indisk kultur så övergav han aldrig sin ortodox kristna tro. Han var en av vår tids största musiker. Han förmådde komponera musik av sällsynt skönhet, även om han emellanåt, måste sägas, hade en benägenhet att upprepa sig. Ibland trollbindande, emellanåt bara tröttsamt.

John Kenneth Tavener, Sir John – han adlades 2000 för sina tjänster i musiken – dog i sitt hem i Child Okeford, Dorset, 12 nov 2013. Han blev 69 år gammal. Jordfästningen ägde rum i Anglican Cathedral in Winchester. Hans kollega, John Rutter, uttryckte att Tavener hade den mycket ovanliga gåvan att kunna leda sin publik in i djup tystnad.

Sir John Tavener3 / LEX 2013

Skärgårdskonst

Artipelag1 / © LEX 2014

Bloggen har, som väl framgått, gått i sommardvala. Dock inte i semestervila, vilket hade varit mer önskvärt. Nej, tystnaden beror tvärtom på jobb, mycket jobb, medan alla andra lögar sig på badstranden, åtminstone av alla inläggen på Facebook att döma… Att producera och programleda 80 timmars LEXsommar håller en sysselsatt, kan jag lova.

Ett par resor (med musikanknytning) har jag visserligen hunnit med. Samt en och annan kortare skärgårdsutflykt. I helgen blev det exempelvis en liten tur till Hålludden på Värmdö och Artipelag. Sommarens stora temautställning heter Ingen människa är en ö konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård.

Ingen-människa…4 / © LEX 2014

En skärgårdsutställning i skärgårdens ljusaste och luftigaste (av Johan Nyrén ritade) konsthall med skärgårdsnaturen synlig genom fönsterväggarna känns ju som ett axiom.

Den bärande – och publiktillvända – idén är att visa ett drygt århundrade i bilder som i någon mån kan kopplas till Stockholms skärgård. 26 konstnärer medverkar, från generationen vid det förra sekelskiftets nationalromantiska måleri som Prins Eugen, Anders Zorn, Bruno Liljefors och August Strindberg via Evert Lundquist till några av dagens etablerade konstnärer, som Jan Håfström och LG Lundberg. Gillar Lundberg! Fem konstnärer har också bjudits in för att göra platsspecifika installationer som knyter an till den omgivande naturen (Ebba Bolins flytande öra i Baggensfjärden och Marcus Eeks glasbild i blått i entréhallen bland andra)

Ingen-människa…10 / © LEX 2014Ingen-människa…5 / © LEX 2014Ingen-människa…1 / © LEX 2014Ingen-människa…6 / © LEX 2014Ingen-människa…11 / © LEX 2014Ingen-människa…7 / © LEX 2014Ingen-människa…13 / © LEX 2014Ingen-människa…12 / © LEX 2014Ingen-människa…18 / © LEX 2014Ingen-människa…15Ingen-människa…2 / © LEX 2014

Vad Ernst Billgrens nya svit Mötet har här att hänga kan man dock undra? Dess anknytning till skärgården är bara skrattretande långsökt…

Ingen-människa…8 / © LEX 2014

Konsthallen nöjer sig tydligen inte med att publiken bara ska få gå omkring och förbehållslöst njuta av allt vackert ljusmåleri. Nej, den – ansträngda! – ambitionen är även: ”… med konstens hjälp från slutet av 1800-talet och fram till idag problematisera bilden av skärgården med utgångspunkt i begrepp som klass, kön, identitet”. Jaså, jaha, nähä…

Ingen-människa…14 / © LEX 2014Artipelag4 / © LEX 2014

När man är klar med konsten och lunchen/fikat kan man gärna ta sig en promenad på naturstigarna genom tallandskapet, sätta sig på en klippa och se solen sakta sjunka ned över Baggensfjärden. Ett skärgårdsmotiv IRL notoriskt svårt att överträffa på duk.

Artipelag2 / © LEX 2014Artipelag3 / © LEX 2014