Shiraz

Fox Creek1 / © LEX 2013

För någon vecka sedan doppade jag näsan och vätte strupen i en provning av det vita vinet Sauvignon Blanc (se nedan). Nu är det dags att göra detsamma med rödvinet Shiraz, när den australiensiska producenten Fox Creek Wines idag – vältajmat på självaste Australia Day! – gör ett nedslag på Adam & Albin Matstudio (som f.ö. är högaktuell i årets stundande ”kock-VM”, Bocuse d’Or).

Den mörkblå, i det närmaste svarta druvan Syrah ger eldiga och kraftfulla viner, med såväl höga halter av tannin som alkohol vilkas komplexa smakrikedom både utvecklas och mildras genom ett till två års lagring på ekfat. I Australien, där druvan kallas Shiraz, äger den bland rödvinsdruvorna; den täcker inte mindre än 40% av kontinentens vinodlade yta. Onekligen en enorm fullträff – även kommersiellt – sedan den invandrade 1788 med slavskepp från Sydafrika!

Så lång tid har inte makarna Jim och Helen Watts odlat sin shiraz, utan de slog sig ned i Fox Creek, i vindistriktet McLaren Vale, strax söder om Adelaide (South Australia), i början av 1980-talet. Och denna rävbäck har sedan fått ge namnet till deras viner, som vunnit framgång, inte minst i Sverige, som är en stor exportmarknad.
Trots att just ingen i omgivningen trodde att det gick att odla kvalitetsvin på deras egendom, som tidigare använts för majsodling och betesmark och vars jordmån var tjocklera, så visade det sig överraskande nog att paret råkat bygga sitt hus på en bit av den allra bästa vingårdsmarken. Vinrankorna som planterats vid deras boningshus hade kortare rader så vinet som kommer från dessa fick följaktligen namnet Short Row. En serie prestigevin som vunnit mången utmärkelse och utsetts till en av Australiens bästa shirazviner. Medan Fox Creek-etiketten Red Baron har mindre struktur, mer av bär, inget fat, ett lägre pris samt knappast vinner på att lagras till skillnad från Short Row.

Högste räven själv, Paul Rogers
, gillar doften av sitt eget vin!

Högste räven själv, Paul Rogers
, ogillar ingalunda doften av sitt eget vin!

Profilen på dessa bägge McLaren Vale-shirazer är som sagt mustigt rustika, alkoholrika (ca 14%, varmklimatsviner) med en kraftfull doft av mörka bär, med inslag av charkuterier, rök, kryddor och rostade fat. Smaken är fruktig och tät, med en kryddig komplexitet av tanniner som nästa biter dig fast i eftersmaken. Med naturlig årgångsvariation i beaktande av varierande väderbetingelser.

Vid dagens vertikalprovning provade vi fem årgångar, 2006-2010, av Short Row Shiraz och sex av Red Baron Shiraz, 2006-2011. På Systembolaget finns en av vardera av senaste årgång, 175 resp. 109 kr.

Fox Creek3 / © LEX 2013

Och eftersom vin ju självfallet avnjutes bäst tillsammans med mat så serverades också en av Adam & Albin välkomponerad och dito -smakande meny till. Kraften i en rejäl shiraz kräver kraft och smakrikedom i maten, som kött och gärna vilt!

Grillad kyckling, chili, gurka majonäs och koriander / Sotat hjortinnanlår, picklad gulbeta och riven pepparrot / Brässerad älghögrev, pumpacrème och vattenkrasse / Lagrad prästost, honung och rostade nötter

Grillad kyckling, chili, gurka majonäs och koriander / Sotat hjortinnanlår, picklad gulbeta och riven pepparrot / Brässerad älghögrev, pumpacrème och vattenkrasse / Lagrad prästost, honung och rostade nötter

Djurgårdspromenad i konstens spår

En jättemygga i järn av Tord Larsson (60 000 kr)

En flygfärdig(?) jättemygga i järnskrot av Tord Larsson (60 000 kr)

En trist gråväderssöndag i slutet av januari. Som gjord för att livas upp med en smula färg. För ögat. Hög tid att inleda konståret med Vårsalongen kanske, som ju är Liljevalchs stolta start på varje nytt konstår. En på alla de vis populär utställning, såväl publikt som bland de medverkande. Ca 2 200 lockade lär ha ansökt om att få komma med till årets salong, 315 blev utvalda. Och här samlas som vanligt extra allt; alla uttryck & tekniker är tillåtna, högt och lågt samsas om väggar och golv; från ett par jättelika modellbyggen till en svårpasserad video med blygdläppar som sjungande marionetter! Ja, fantasi(/kitsch) saknas inte, även om hantverket emellanåt gör det…

Själv blir jag alldeles matt av mångfalden och känner att jag måste vädra ur denna folkets konstyttring. Så jag förlänger promenaden längre ut på Djurgården, till Thielska Galleriet, där tvenne kvinnokroppsbetraktare samsas om utrymmet i några av rummen i den gamla jugendvillan.

Zorns fina etsningar hänger så tätt att kontakt uppstår!

Zorns enastående etsningar hänger så tätt att kontakt uppstår!

Japaner, japaner… Arakis nakenchock!

Japaner, japaner… Arakis nakenchock!

Jo, den nakna kvinnan är den gemensamma nämnaren för denna dubbelutställning där Anders Zorns etsningar ställs mot ett litet urval av den japanske fotografen Nobuyoshi Arakis bilder. Kvinnan som objekt för den manliga blicken, ett återkommande favoritmotiv inom konsten sedan Hedenhös. Medan Zorn i sina, till en del fotorealistiska, aktstudier fångar sina ofta frodigt bredbakade kullor gärna ute i det fria i sin svenska hembygds natur och vatten och med en mer eller mindre antydd erotiska underton så är Arakis fotografier så mycket mer pang på! Här är undertonerna snarare övertoner och många av bilderna kan inte annat än betraktas som pornografiska (om de visats i en annan miljö). Kvinnorna ligger där i utlämnande poser medan deras blick är riktad stint mot kameran. Objektifierade. Och som ”voyeur” får jag blandade känslor, den starkt laddade erotiken till trots… Kanske har det något med min uppfattning om (traditionell) japansk kvinnlig underkastelse att göra…?
Även om jag inte är helt övertygad om det lyckade i idén med att dubbelexponera Zorns mästerliga ochi sammanhanget – oskuldsfulla etsningar från en annan tid med den utmanande samtidsestetiken i Arakis fotografier så är det i alla fall värt en blick. Eller två.
Fast det gäller att passa på, för redan nästa söndag (3/2) ska kvinnorna på Thielska lämna plats för en Munch.

Cirkusflickan (1916)

Cirkusflickan (1916)

En annan kvinna, som objektifierade sig själv genom många självporträtt, var den fascinerande, finska konstnärinnan Helene Schjerfbeck. I fjol skulle hon ha fyllt 150 år och då producerade nationalmuseet Ateneum i Helsingfors en omfattande jubileumsutställning som sedan till del har täckt Prins Eugens Waldemarsuddes väggar. Landskap, interiörer, stilleben samt, förstås, porträtt, med flera av de välkända, uttrycksfulla för att inte säga självutlämnande självporträtten i fokus som definitivt inte lämnar en oberörd. Schjerfbeck är otvivelaktigt en av Nordens största konstnärer, en av förgrundsgestalterna inom den modernismen och värd en helt egen resa/promenad till Djurgården.

Självporträtt (med silverfond, 1915)

Självporträtt (med silverfond, 1915)

Fiint! Inte bara fantastiska självporträtt, utan även charmerande stilleben.  De röda äpplena (1915)

Fiint! Inte bara fantastiska självporträtt, utan även charmerande stilleben.
De röda äpplena (1915)

"De sista självporträtten förefaller till hälften utsuddade. Vi får i dem uppleva kroppens förfall och själens upplösning hos en konstnär som åldras, där ansiktet till slut bara blir en mask nära att suddas ut av tiden."Självporträtt (1944/45)

”De sista självporträtten förefaller till hälften utsuddade. Vi får i dem uppleva kroppens förfall och själens upplösning hos en konstnär som åldras, där ansiktet till slut bara blir en mask nära att suddas ut av tiden.”
Självporträtt (1944/45)

Waldemarsudde alltså, Helene Schjerfbeck, till den 24/2.

……….

Anm. Bilderna ovan är inte till(närmelsevis!) 100% färgnyanstrogna sina original, utan jag har, som vanligt, tillåtit mig en smula eget (kreativt?) skapande, om konstnärerna ursäktar…