Skogstokig konst

Andreas-Eriksson3 / © LEX 2014

Inget att hymla om – jag är helt såld på Andreas Erikssons konst, i synnerhet hans måleri. Stora, för att inte säga, monumentala naturscenerier framkallade med breda penseldrag, i en murrigt dov grön/brun/grå färgskala. Med inslag av litet lättsinnigare gult. Träd, jord, mossa och sten. En kolossal stubbe eller är det kanske en klippa som skrapats fram ur färgklustret? Atmosfäriska landskap svävande mellan figuration och abstraktion. Ingalunda någon pastoral idyll utan fastmer kargare, fulare. Inåtvända. Nej, det finns inget insmickrande över dessa motiv, likafullt är de oemotståndligt tilldragande.

Andreas-Eriksson2 / © LEX 2014Andreas-Eriksson5 / © LEX 2014Andreas-Eriksson8 / © LEX 2014Andreas-Eriksson7 / © LEX 2014

”Naturen är. Det finns inget romantiskt över det”, som Andreas Eriksson själv fastslog vid pressvisningen. Mitt i naturen är också hans ateljé placerad, på en åker på Kinnekulle i Västergötland, omgiven av motiven i hans konst. Konst som för närvarande fyller hela Bonniers Konsthall. Utställningen bär namnet Runt omkring och är konstnärens första omfattande retrospektiv.

Andreas-Eriksson10 / © LEX 2014

Här finns förutom de stora naturmålningarna även vackra vita verk i damastväv och gipsreliefer. Samt svarta bronsavgjutningar av fåglar som dött när de flugit in i konstnärsateljéns fönsterglas.

Andreas-Eriksson4 / © LEX 2014Andreas-Eriksson6 / © LEX 2014Andreas-Eriksson9 / © LEX 2014

Att jag ivrigt rekommenderar ett besök i Andreas Erikssons spännande bildvärld framgår väl inte minst av mina bilder (av hans). Utställningen är en storslagen exposé över hans drivna konstnärskap. (Synd bara att målningarna är så dyra, om man skulle vilja ha en egen på väggen där hemma…)

Andreas-Eriksson1 / © LEX 2014

Andreas ErikssonRunt omkring, på Bonniers Konsthall t.o.m. 23 mars. Konsthallens Café har för övrigt både bra kaffe och goda smörgåsar på påplatsbakad focaccia.

Lanthandelns Espresso / © LEX 2014

Mellandagskonst II: Lena Cronqvist

Lena-Cronqvist5 / © LEX 2013

Lena Cronqvist, som fyller 75 på nyårsafton, har tagit Liljevalchs stora salar på Djurgården i besittning. Hennes skruvade, för att inte säga bisarra, barndomsvärld befolkar hela konsthallen; flickor som badar med pappa, flickor som tvättar katter, flickor som dissekerar sina föräldradockor, flickor i glasbubblor, grimaserande flickor… samt döda måsar, änglar och självporträtt. En mängd färgstarkt expressiva målningar och fina skulpturer i brons. Ja, man vet just inte vad man ska tro eller tänka, associationer får man i alla fall i överflöd! Ett förvrängt perspektiv där det otäcka i barndomens oskuld ersätts av barnens hämnd och där de vuxna blir små leksaker i barnens kalla värld. Fast mest fascinerande är nog ändå att denna ofärdskonst har kommit att bli så folkkär!

Lena-Cronqvist2 / © LEX 2013Lena-Cronqvist3 / © LEX 2013Lena-Cronqvist11 / © LEX 2103Lena-Cronqvist1 / © LEX 2103

Lena Cronqvist på Liljevalchs Konsthall t.o.m. 6 jan.

Lena-Cronqvist6 / © LEX 2013

Mellandagskonst I: Harald Lyth

Harald-Lyth2 / © LEX 2013

Julen är överstånden, nyåret väntar, mellandagar råder. Dagar då klappar ska bytas/säljas, reor begås/fyndas och julbordets rester ska stekas upp. Ledigheten består (för många av oss) och fylls med fikande, sällskapsspelande, julklappsböcker och biografbesök. En tid som med fördel även kan tillbringas i konstens värld. Det finns ett flertal sevärda utställningar  som hänger de sista veckorna, så tillfället är nu eller aldrig!

Harald-Lyth6 / © LEX 2013Harald-Lyth7 / © LEX 2013

Sven-Harrys invid Vasaparken regerar Harald Lyth, som vid 76 års ålder obestridligt är en av landets mest tongivande och omtyckta konstnärer. Denna gång visar han bilder från 2000-talet och de bär hans typiska signum: över lasyrkomponerade ytor har han spritt abstrakta tecken, linjer och penseldrag, kanske som ett förborgat chiffer. Abstrakta landskap eller rumsligheter som medvetet använder sig av spelet mellan en yta som ger illusionen av rum och ett rum som drar ihop sig och flyter upp mot ytan. Målningar med mycket sug i sig; vackert för ögat, kontemplativt för själen.

Harald-Lyth3 / © LEX 2013Harald-Lyth5 / © LEX 2013Harald-Lyth4 / © LEX 2013

Harald Lyth på Sven-Harrys Konstmuseum t.o.m. 5 jan.

Djurgårdspromenad i konstens spår

En jättemygga i järn av Tord Larsson (60 000 kr)

En flygfärdig(?) jättemygga i järnskrot av Tord Larsson (60 000 kr)

En trist gråväderssöndag i slutet av januari. Som gjord för att livas upp med en smula färg. För ögat. Hög tid att inleda konståret med Vårsalongen kanske, som ju är Liljevalchs stolta start på varje nytt konstår. En på alla de vis populär utställning, såväl publikt som bland de medverkande. Ca 2 200 lockade lär ha ansökt om att få komma med till årets salong, 315 blev utvalda. Och här samlas som vanligt extra allt; alla uttryck & tekniker är tillåtna, högt och lågt samsas om väggar och golv; från ett par jättelika modellbyggen till en svårpasserad video med blygdläppar som sjungande marionetter! Ja, fantasi(/kitsch) saknas inte, även om hantverket emellanåt gör det…

Själv blir jag alldeles matt av mångfalden och känner att jag måste vädra ur denna folkets konstyttring. Så jag förlänger promenaden längre ut på Djurgården, till Thielska Galleriet, där tvenne kvinnokroppsbetraktare samsas om utrymmet i några av rummen i den gamla jugendvillan.

Zorns fina etsningar hänger så tätt att kontakt uppstår!

Zorns enastående etsningar hänger så tätt att kontakt uppstår!

Japaner, japaner… Arakis nakenchock!

Japaner, japaner… Arakis nakenchock!

Jo, den nakna kvinnan är den gemensamma nämnaren för denna dubbelutställning där Anders Zorns etsningar ställs mot ett litet urval av den japanske fotografen Nobuyoshi Arakis bilder. Kvinnan som objekt för den manliga blicken, ett återkommande favoritmotiv inom konsten sedan Hedenhös. Medan Zorn i sina, till en del fotorealistiska, aktstudier fångar sina ofta frodigt bredbakade kullor gärna ute i det fria i sin svenska hembygds natur och vatten och med en mer eller mindre antydd erotiska underton så är Arakis fotografier så mycket mer pang på! Här är undertonerna snarare övertoner och många av bilderna kan inte annat än betraktas som pornografiska (om de visats i en annan miljö). Kvinnorna ligger där i utlämnande poser medan deras blick är riktad stint mot kameran. Objektifierade. Och som ”voyeur” får jag blandade känslor, den starkt laddade erotiken till trots… Kanske har det något med min uppfattning om (traditionell) japansk kvinnlig underkastelse att göra…?
Även om jag inte är helt övertygad om det lyckade i idén med att dubbelexponera Zorns mästerliga ochi sammanhanget – oskuldsfulla etsningar från en annan tid med den utmanande samtidsestetiken i Arakis fotografier så är det i alla fall värt en blick. Eller två.
Fast det gäller att passa på, för redan nästa söndag (3/2) ska kvinnorna på Thielska lämna plats för en Munch.

Cirkusflickan (1916)

Cirkusflickan (1916)

En annan kvinna, som objektifierade sig själv genom många självporträtt, var den fascinerande, finska konstnärinnan Helene Schjerfbeck. I fjol skulle hon ha fyllt 150 år och då producerade nationalmuseet Ateneum i Helsingfors en omfattande jubileumsutställning som sedan till del har täckt Prins Eugens Waldemarsuddes väggar. Landskap, interiörer, stilleben samt, förstås, porträtt, med flera av de välkända, uttrycksfulla för att inte säga självutlämnande självporträtten i fokus som definitivt inte lämnar en oberörd. Schjerfbeck är otvivelaktigt en av Nordens största konstnärer, en av förgrundsgestalterna inom den modernismen och värd en helt egen resa/promenad till Djurgården.

Självporträtt (med silverfond, 1915)

Självporträtt (med silverfond, 1915)

Fiint! Inte bara fantastiska självporträtt, utan även charmerande stilleben.  De röda äpplena (1915)

Fiint! Inte bara fantastiska självporträtt, utan även charmerande stilleben.
De röda äpplena (1915)

"De sista självporträtten förefaller till hälften utsuddade. Vi får i dem uppleva kroppens förfall och själens upplösning hos en konstnär som åldras, där ansiktet till slut bara blir en mask nära att suddas ut av tiden."Självporträtt (1944/45)

”De sista självporträtten förefaller till hälften utsuddade. Vi får i dem uppleva kroppens förfall och själens upplösning hos en konstnär som åldras, där ansiktet till slut bara blir en mask nära att suddas ut av tiden.”
Självporträtt (1944/45)

Waldemarsudde alltså, Helene Schjerfbeck, till den 24/2.

……….

Anm. Bilderna ovan är inte till(närmelsevis!) 100% färgnyanstrogna sina original, utan jag har, som vanligt, tillåtit mig en smula eget (kreativt?) skapande, om konstnärerna ursäktar…