På måndag är det försent!

HelmutNewton1 / © LEX 2013

”Det perfekta modefotot liknar inte ett modefoto, utan en filmscen eller ett porträtt. Vad som helst, bara inte ett modefoto.” Sagt av Helmut Newton, som under 70- & 80-talen var världens högst betalde modefotograf. Som provocateur extraordinaire utmanade the King of Kink, som han kallades, den goda smaken med sina glamorösa nakenstudier i jätteformat. Nakna tvåmetersamazoner i pumps, androgyna gestalter i läderrock och med schäfer, manslukerskor i uppslitsade ålskinn… Erotiskt, sadomasochistiskt, dekadent, kittlande. Men inte utan glimten i det voyeuristiska ögat! Newton må ha karaktäriserat sig själv som pornograf men han omformulerade även idén om vad modefotografi var.

HelmutNewton8 / ©HelmutNewton6 / ©HelmutNewton7 / © LEX 2013HelmutNewton5 / ©

Allt är förvisso inte naket bland de knappt 200 bilderna i Fotografiskas omfattande Helmut Newton-retrospektiv. Här finns fräckt nyskapande reklambilder, uppseendeväckande juvelpimpade röntgenfotografier samt både riktigt bra porträtt och svartvita akter av celebriteter. Exempelvis den fenomenalt avslöjande studien av den fåfängliga, åldriga Leni Riefenstahl, Nazitysklands propagandafilmare. Porträttet av henne är utställningens kanske bästa bild. Viljans nederlag 😉

HelmutNewton3 / ©HelmutNewton4 / © LEX 2013

Visst, han var långt ifrån sin tids bästa fotograf, inte minst ur teknisk synpunkt. Att sätta (studio)ljus var knappast hans styrka. Han valde helst det naturliga ljuset och verkliga miljöer i stället för iscensatta. Likafullt är Helmut Newton en av modevärldens mest stilbildande, inflytelserika och inte minst riktigt utmanande fotografer! Ett bevis så gott som något är att så många av hans nu 30-35 år gamla modebilder ännu känns moderna och fascinerar.

Tar mig friheten att framhäva HN:s nagellacksläppstiftiga "Rouge à lèvres étalé" (1983)

Tar mig slutligen friheten att pimpa HN:s nagellacksläppstiftiga ”Rouge à lèvres étalé” (1983)

Skynda, skynda! Helmut Newton-utställningen på Fotografiska visas t.o.m. i morgon, söndag 29 sep.

Annonser

Djurgårdspromenad i konstens spår

En jättemygga i järn av Tord Larsson (60 000 kr)

En flygfärdig(?) jättemygga i järnskrot av Tord Larsson (60 000 kr)

En trist gråväderssöndag i slutet av januari. Som gjord för att livas upp med en smula färg. För ögat. Hög tid att inleda konståret med Vårsalongen kanske, som ju är Liljevalchs stolta start på varje nytt konstår. En på alla de vis populär utställning, såväl publikt som bland de medverkande. Ca 2 200 lockade lär ha ansökt om att få komma med till årets salong, 315 blev utvalda. Och här samlas som vanligt extra allt; alla uttryck & tekniker är tillåtna, högt och lågt samsas om väggar och golv; från ett par jättelika modellbyggen till en svårpasserad video med blygdläppar som sjungande marionetter! Ja, fantasi(/kitsch) saknas inte, även om hantverket emellanåt gör det…

Själv blir jag alldeles matt av mångfalden och känner att jag måste vädra ur denna folkets konstyttring. Så jag förlänger promenaden längre ut på Djurgården, till Thielska Galleriet, där tvenne kvinnokroppsbetraktare samsas om utrymmet i några av rummen i den gamla jugendvillan.

Zorns fina etsningar hänger så tätt att kontakt uppstår!

Zorns enastående etsningar hänger så tätt att kontakt uppstår!

Japaner, japaner… Arakis nakenchock!

Japaner, japaner… Arakis nakenchock!

Jo, den nakna kvinnan är den gemensamma nämnaren för denna dubbelutställning där Anders Zorns etsningar ställs mot ett litet urval av den japanske fotografen Nobuyoshi Arakis bilder. Kvinnan som objekt för den manliga blicken, ett återkommande favoritmotiv inom konsten sedan Hedenhös. Medan Zorn i sina, till en del fotorealistiska, aktstudier fångar sina ofta frodigt bredbakade kullor gärna ute i det fria i sin svenska hembygds natur och vatten och med en mer eller mindre antydd erotiska underton så är Arakis fotografier så mycket mer pang på! Här är undertonerna snarare övertoner och många av bilderna kan inte annat än betraktas som pornografiska (om de visats i en annan miljö). Kvinnorna ligger där i utlämnande poser medan deras blick är riktad stint mot kameran. Objektifierade. Och som ”voyeur” får jag blandade känslor, den starkt laddade erotiken till trots… Kanske har det något med min uppfattning om (traditionell) japansk kvinnlig underkastelse att göra…?
Även om jag inte är helt övertygad om det lyckade i idén med att dubbelexponera Zorns mästerliga ochi sammanhanget – oskuldsfulla etsningar från en annan tid med den utmanande samtidsestetiken i Arakis fotografier så är det i alla fall värt en blick. Eller två.
Fast det gäller att passa på, för redan nästa söndag (3/2) ska kvinnorna på Thielska lämna plats för en Munch.

Cirkusflickan (1916)

Cirkusflickan (1916)

En annan kvinna, som objektifierade sig själv genom många självporträtt, var den fascinerande, finska konstnärinnan Helene Schjerfbeck. I fjol skulle hon ha fyllt 150 år och då producerade nationalmuseet Ateneum i Helsingfors en omfattande jubileumsutställning som sedan till del har täckt Prins Eugens Waldemarsuddes väggar. Landskap, interiörer, stilleben samt, förstås, porträtt, med flera av de välkända, uttrycksfulla för att inte säga självutlämnande självporträtten i fokus som definitivt inte lämnar en oberörd. Schjerfbeck är otvivelaktigt en av Nordens största konstnärer, en av förgrundsgestalterna inom den modernismen och värd en helt egen resa/promenad till Djurgården.

Självporträtt (med silverfond, 1915)

Självporträtt (med silverfond, 1915)

Fiint! Inte bara fantastiska självporträtt, utan även charmerande stilleben.  De röda äpplena (1915)

Fiint! Inte bara fantastiska självporträtt, utan även charmerande stilleben.
De röda äpplena (1915)

"De sista självporträtten förefaller till hälften utsuddade. Vi får i dem uppleva kroppens förfall och själens upplösning hos en konstnär som åldras, där ansiktet till slut bara blir en mask nära att suddas ut av tiden."Självporträtt (1944/45)

”De sista självporträtten förefaller till hälften utsuddade. Vi får i dem uppleva kroppens förfall och själens upplösning hos en konstnär som åldras, där ansiktet till slut bara blir en mask nära att suddas ut av tiden.”
Självporträtt (1944/45)

Waldemarsudde alltså, Helene Schjerfbeck, till den 24/2.

……….

Anm. Bilderna ovan är inte till(närmelsevis!) 100% färgnyanstrogna sina original, utan jag har, som vanligt, tillåtit mig en smula eget (kreativt?) skapande, om konstnärerna ursäktar…