Afternoon tea med Mr. Carson och Mrs. Isobel Crawley

I januari släpps säsong 4 av den brittiska tv-succéserien Downton Abbey på dvd/Blu-ray. Inför denna högtidsstund för alla hängivna följare av detta påkostade och fängslande kostymdrama, gästade skådespelarna Jim Carter och Penelope Wilton Stockholm för en pressträff. Mr. Carsons omisskännligt sonora stämma och Mrs. Isobel Crawleys espri fyllde atmosfären på Hotel Diplomat. Diverse underhållande anekdoter om livet som butler respektive aristokratisk änka serverades till te, scones, clotted cream och sylt och retade aptiten inför dramats nya vändningar. Jodå, det blir en femte säsong att se fram emot!

Några foton…

… från Fotomässan, som ägde rum i helgen (på Stockholmsmässan, Älvsjö). En fotografens välfyllda godisbutik, med alla de stora kamera- och tillbehörstillverkarnas montrar, fotohandlare, programvaruföretag och försäljare av fotoböcker.

Vid sidan om alla ting och kommersen pågick föreläsningar, seminarier och ett antal intressanta utställningar med bilder av såväl fotoklubbar som namnkunnigheter som Matthias Klum, Lauren Greenfield, Anna Clarén, Peter Gerdehag och Per-Anders Pettersson.

Bland utställningarna, Emma Svenssons fotodokumentation av Kristian Gidlunds liv, I kroppen min.

Så här såg jag Fotomässan ifjol.

Besjälade kroppsminnen i plast

Alina Szapocznikow (1926-73) heter en av de mest originella skulptörerna inom den moderna konsten. En polskjudisk konstnär med den från Förintelsen överlevandes minnen för alltid inristade i själen. Och även i kroppen. Med den personliga erfarenheten av en lång kamp mot såväl tbc som cancer, en kamp som hon förlorade endast 47 år gammal, skapade hon sitt eget visuella språk. Likt Frida Kahlo återvände hon ständigt till sin egen kropp och använde sig själv som modell för sina teckningar och skulpturer. Erotik och död, den ungdomliga kroppens lustfyllda sexualitet förändras mot dess åldrande förgänglighet. Szapocznikow introducerade också nya och billiga material inom skulpturrepertoaren, som polyester/plast. Surrealistiska mun- och bröstlampor. Huvud med askfat istället för hjärna. Trehövdad kvinna med många läppar… Och så de på grått grus vilande ”personifierade tumörerna”. Vid första anblicken märkliga kroppsdelar, i själva verket förstorade tumörer som samtliga bär Alina Szapocznikows mer eller mindre vanställda ansikte. Skör konst, som tål tidens tand illa. Det mesta gjutet i betong/plastblandningar som sakta torkar och faller samman. Alina Szapocznikows enastående, fängslande konst, under rubriken Det här är vad jag lämnar efter mig till dig visas sista helgen som en del av grupputställningen Minneskonst på Bonniers Konsthall. Här finns också Gerard Byrnes videoverk och Cecilia Edefalks måleri. Men det är för Szapocznikow som du ska hasta dit! Ett för mig nytt och unikt konstnärskap som griper.

Runda smaker

Djurgården, 17 nov. vid 16-tiden

Solsidan

Gyldene

Ränderna går aldrig ur

Bred eller tunn. Rak eller sned. Monokrom eller färgmättad. Som relief eller mer diskret. På tvären eller längden. Eller på höjden! Ja, vad vore väl livet utan ränder?  Mindre långrandigt, måhända men faktum är att vi är omgivna av ränder, vare sig vi tänker på det eller inte.

Tänkt just på det har Nordiska museet gjort i närmare fyra år och runt ränder både som mönster och koncept nu skapat utställningen Ränder, rytm, riktning. Ur museisamlingarnas 1,5 miljoner föremål jämte bl.a. haute couture-inlån visas 400 randiga tingestar i valvmontrar och galleriet i stora hallen. Här finns allt från pyjamasränder till kritstreckskostymen, pinnstolen till streckkoden, grafisk design till åkrarnas parallella plogfåror samt i skuggspelen som uppstår.

Ränder som även är så användbara för att påverka upplevelsen av ett rums dimensioner är ett tidlöst, klassiskt och modernt mönster, som går att variera i det oändliga. Ursprungligen var ränderna ett uppseendeväckande avsteg från normen, alltså det enfärgade plagget. På grund av vävstolarnas begränsningar blev ränderna det allra första mönstret.

I samband med utställningen utkommer även en randfördjupande och kompletterande bok med 18 essäer, under Susanne Helgesons redaktörskap. Här fogas ränderna in i ett större, kulturhistoriskt sammanhang och dess visuella signalspråk, från struktur till dekoration.

Initiativtagare till Ränder, rytm, riktning är Tom Hedqvist och Synnöve Mork m.fl. Utställningen visas ända till 31 aug. 2014, så det finns gott om tid att se den. Gör det!

”Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur”, som Falstaff Fakir skaldade.

I tiden

Diagonalsamtal