Den inträffar endast vart femte år och när den väl äger rum så är det en nationell angelägenhet. En 135-årig obruten tradition som engagerar hela befolkningen: män, kvinnor och barn. Själva evenemanget pågår bara under en enda helg och är resultatet och kröningen av åratal av förberedelser och planering. Här talar vi artistiska och logistiska utmaningar på många nivåer, när snudd på hela Estland under tre dagar invaderar huvudstaden Tallinn.
För en månad sedan, 4-6 juli, ägde de rum, Sångfestivalen och dess moatjé, Dansfestivalen. Sångfestivalernas anrika körtradition finns såväl i Riga som i Vilnius, men det var i Estland de baltiska sångfesterna började 1869 och är fortfarande störst. 33 000 sångare och 10 000 dansare, alla i folk- eller kördräkt, sätter verkligen färg på hela staden. Sångfestivalerna är så speciella att de av UNESCO förklarats vara ett immateriellt världsarv.
Varje Sång- & Dansfestival har ett tema, årets var Beröring (Puudutus). Det är också rubriken för Dansfestivalen medan Sångfestivalens två konserter heter Berörd av tiden (Aja puudutus) resp. Tid för beröring (Puudutuse aeg).
Förberedelser inför dansen
Helgens begivenheter inleds med Dansfestivalen på fredagskvällen. Den är av yngre datum än Sångfestivalen och äger rum för 19:e gången, första gången var 1934. Platsen är Kalevstadion (Kalevi Keskstaadion), som till vardags är hemmaplan för fotbollslaget Kalev Tallinn, med plats för 12 000 åskådare på läktarna. För en kväll var femte år förvandlas innerplanen dock till ett jättelikt dansgolv. Drygt 650 dansgrupper i alla åldrar och i en mångfald av olika folkdräkter framför ett koreograferat program baserat på folkdansens steg och rytmer till gammal och nyskriven estnisk folkloristisk musik. Två timmar av komplicerade turer och skiftande formationer, från slängpolska på fläck till kadriljer, leder slutligen till att alla tusentals medverkande inte bara lyckas få plats på plan samtidigt utan även förmår hålla både takten och sin position bland alla andra som tar ut svängarna. Man kan inte annat än imponeras över koordinationen. Folkdräkternas mönstersymmetri gör dessutom danskompositionerna till en fest för ögat och en fest för den jublande publiken som fyller läktarna till sista plats.
Dagen därpå är det dags för den 26:e upplagan av Sångfestivalen, Laulupidu, som inleds med en flera timmar lång färgsprakande, uppsluppen parad – i år dessutom i gassande sol.
Det tar sin tid för de drygt 43 000 medverkande sångarna, dansarna och folkmusikerna att förflytta sig halvmilen genom hela stan, från Tallinns centrum till Sångarfältet, som sedan 1928 varit hem för denna kolossala mönstring av körer. Själva traditionen föddes dock i Tartu år 1869. Denna jättelika utomhusarenas gröna grässlänt, som går ända fram till scenen, hyser en publik om 70 000 åskådare. Scenen, om det nu är rätt ord, är en kolossal båge, där de många sångarna och de avsevärt färre musikerna står. Sångarfältet, Lauluväljak, som det heter på estniska, utgör en symbol för frihet och självständighet tack vare de många nationella sångfestivalerna, som här hållits sedan början av 1900-talet och höll nationens kultur vid liv under den långa Sovjetockupationen. Sångarfältet var också centrum för den ryktbara Sjungande revolutionen 1988, många nattliga folkmöten för friheten, dvs. för att stödja återupprättandet av Republiken Estland och där förbjudna sånger framfördes, som exempelvis den bannlysta nationalsången. Den 11 september 1988 deltog uppemot 300 000, en fjärdedel av den estniska befolkningen! Efter 45 års sovjetisk ockupation utropades Estlands självständighet i augusti 1991 och månaden därpå erkändes landets suveränitet av Sovjetunionen.
I mål efter den långa paraden intar alla körsångarna sina platser under bågen, vilket inte är gjort i en handvändning, utan kräver skohorn. När alla till slut väl står där vänds blickarna mot tornet vid sidan av scenen, där själva invigningsceremonin äger rum. Självfallet är Estlands president Toomas Hendrik Ilves verkställande. Ty, innan det ska till att börja sjungas måste festivalelden tändas av den fackla, som i bästa olympiska stil förts från Tartu genom hela Estland till Tallinn för att inviga den 26:e Sångfestivalen, Laulupidu. Elden flammar upp, jublet stiger mot skyn medan fanfaren spelas och 45 000 stämband sätts i rörelse i M Lüdigs Koit, Gryningen. Det är nästan som man känner luftdraget! Snart rullar den första väldiga vågen fram, en horisontell folkrörelse som initieras från scenens översta platå tar sig vidare genom körhavet, fortsätter upp genom publikoceanen till dess översta bänkrad långt där bak, för att sedan återvända ned och till allas entusiasm nå utgångspunkten.
Att säga att detta är en mäktig upplevelse är en underdrift. När de drygt 20 000 körsångarna förenas med de 70 000 i publiken i den estniska nationalsången Mu isamma (Mitt fosterland) då ryser även jag, fastän jag varken är est eller förstår estniska. Omgiven av hundratusen människor som sjunger sin frihetshymn med den emfas som bara ett folk som levt i ofrihet kan frammana. Enastående sångglädje i kombination med ett uttryck för nationell stolthet. Den estniska blå-svart-vita flaggan sitter i de flestas händer.
Lördagskonserten som börjar kl. 8 håller på i drygt tre timmar och är en retrospektiv hitparad med de mest älskade sångerna från envar av de 25 Sångfestivalerna som hittills hållits. Undantagen var 100-årsjubiléet 1969, som representerades av två sånger, och festivalen 1950 som i stället mindes med en tyst minut. Det året var det mörkaste kapitlet i Sångfestivalens historia; sovjetiska propagandasånger dominerade repertoaren och sovjetiska gruvarbetar- och armékörer fanns bland de medverkande.
Dagen därpå, på söndagen kl. 2, var det dags för den andra konserten. En maratonsittning på hela sju timmar, härtill i stekande solsken. Öltälten var välbesökta, kan jag rapportera… Repertoaren är här mer varierande än kvällen före; olika blandade körer turades om med blåsorkestrar samt en gigantisk symfoniorkester med en besättning om 25 orkestrar och 763 musiker! Inte alla dirigenter att förglömma, som byts för varje ny sång, och som hyllas som vore de rockstjärnor! Bland dem finns svenskbekantingarna Neeme Järvi och Tõnu Kaljuste. Flera av tonsättarna finns också på plats för att möta sin uppskattande publik, som de framstående körmästarna Veljo Tormis (f. 1930), Erkki-Sven Tüür (f. 1959) och Tõnis Kõrvits (f. 1969). Musik av den störste estniske tonsättaren, Arvo Pärt, saknades dock i programmet. Han är emellertid ingen utpräglat ”folklig” körkomponist, utan fastmer sakral (ortodox). Två i mängden av alla för mig mer eller mindre bekanta kompositörers sånger fick mig att lystra till lite extra: Ester Mägi (g. 1922) och den, i sammanhanget, legendariske chefdirigenten för Sångfestivalen, Gustav Ernesaks (1908-1993).
Till den avslutande delen samlades åter alla röster till en enda jättekörkropp om över 22 000 sångare för att sätta en magnifik punkt för detta extraordinära evenemang och nationella manifestation av samhörighet. En oförglömlig upplevelse!
Sångarna kommer inte enbart från Estland utan här finns även långväga tillresta, från Nordamerika, Australien, Asien samt olika europeiska länder. Inalles 54 utländska (estniska) körer medverkar, bland annat två från Sverige, Stockholms och Göteborgs Estniska blandade körer.
Pia Paljak Särlefalk, till vardags studierektor vid Estniska skolan i Sth., deltar med sin kör för tredje gången på Laulupidu, ca 40 sångare i alla röstfack och i åldrarna 16-70. Hon berättade om ansökningsförfarandet: festivalkommittén skickar ut noter på två estniska sånger som sedan ska spelas in och skickas i retur. Resultatet var nöjaktigt, ty därefter skickades en dirigent till Stockholm för att under en helg öva med de svenska körerna. Inget lämnas således åt slumpen. ”Den häftigaste upplevelsen är att stå tillsammans med 22 000 andra. När hjärtan klappar i samma takt, då känner man, även som en icke-est, av den nationalistiska känslan, själen som bär Sångfestivalen”, säger PPS.
När de sista sångerna har bisseras och klingat av och denna speciella helg av Laulupidu är till ända ska alla dessa hundratusen människor, sångare, dansare, musiker och hela publiken av Tallinnister och besökande till fots ta sig från Sångarfältet genom den för trafik avstängda staden i den ljumma kvällen. Även det en notabel upplevelse av en folkets fest i glädjens tecken.
Ett naturligt inslag i gatubilden under denna helg – eller i alla fall ovanligt för någon med svenska ögon – är alla dessa människor som helt obekymrade, för att inte säga stolta, går omkring i sina folkdräkter. Här klär man inte om inför själva framförandena utan det är alldeles självklart att man visar upp sitt ursprung genom hemtraktens typiska klädsel på stan. Ja, inte bara det, utan på gatan och på restauranger brister körerna även ut i spontan sång. Ingen stör sig på detta, tvärtom, bifallet är lika spontant och positivt.
Entréavgifterna för Sång- & Dansfestivalen ligger mellan €10-25.
Nästa Sång- & Dansfestival äger följaktligen rum om fem år, 2019. Förberedelserna är redan på gång. Save the date!
Vill du även höra soundtracket till denna text? Lyssna in LEXsommar i P2!
(Programmet tillgängligt tom. 12 sep.)
LEX Pop-Up 