Come Together

I Stockholm råder schlageryra… Tillresta fans från 42 länder jämte inhemska besökande samt intet ont anande vanliga turister samlas i Kungsträdgården, som har förvandlats till Eurovision Village. Här på den officiella festivalplatsen för Eurovision Song Contest har ett 81 meter hög utsiktstorn rests (att åka upp kostar en hundring) och både semifinalerna och lördagsfinalen visas på storbildskärm.

En påkostad och iögonenfallande tvåvåningsbyggnad, EuroClub, har byggts nedanför slottet på Skeppsbron – det officiella feststället för tillresta delegationer, press och 3 000 ackrediterade fans. På stan ses såväl SL-bussarna som taxibilar flagga med tävlingslogotypen, Come Together och vid övergångsställen spelas de tidigare blågula vinnarna Euphoria & Heroes. De regnbågsfärgade brevlådorna har dock ingenting med Eurovision Song Contest att göra utan är en (vältajmad!) reklamkampanj för ett nytt Pride-frimärke. Storsatsande Stockholms stad bjöd även in till invigningsfest i Blå hallen, som en del av de 100 miljoner skattemedel man investerar/förslösar i denna megafest. Att SVT mjölkar ut varje sändningsdroppe ur detta – sponsrade – spektakel, med (kvälls)tidningarna i släptåg är knappast överraskande.

Även jag, som förvisso inte tillhör de mellofrälstas entusiastiskas skara har fått en släng av hysterin kring detta musikaliskt innehållslösa men ack så upptrissade evenemang, inte minst här i Sverige. Något otippat har även en del av de, i liknande nöjessammanhang, vanligtvis rätt återhållsamma ambassadörerna tagit tillfället att främja/sola sig i glansen av sin nations respektive tävlingsrepresentanter.

I söndags var jag bjuden till den polske ambassadören Wiesław Tarkas residens där Michał Szpak visade upp sig och sin Michael Jackson-liknande look. Sjöng gjorde han dock inte, men lät sig gärna fotograferas med de inbjudna gästerna.

Igår var jag inviterad hem till det schweiziska ambassadörsparet Christian & Barbara Schoenenberger i Djursholm, där landets ESC-representant, den blåhåriga Rykka jämte ett entourage om dussinet personer (musiker, körsångare, frisör, sminkör, stylist, fotograf, management och pojkvän) deltog. Det bjöds på terrassmingel och middag.

Och så sjöng Rykka ett par låtar till allas glädje!

När skymningen hade lagt sig över Stora Värtan liftade jag tillbaka mot stan med den schweiziska delegationens buss till ett packat EuroClub, där Israel bjöd på ett hejdundrande party, med sin artist Hovi Star i spetsen för ett gäng Eurovision Song Contest-tävlande. Douze points!

Klicka på bilderna – ett par innehåller textuell mervärdesinfo!

Susanne Sundfør på Cirkus

Första gången jag hörde henne var vid en musikalisk soaré i residenset hos den dåvarande och kulturengagerade norske ambassadören Odd Fosseidbråten, i maj 2008. Hon satte sig vid flygeln och sjöng så känsligt att vi lyckligt inbjudna blev alldeles andlösa…

Även om Susanne Sundfør var ett helt obekant namn i vårt land var hon redan då hur stor som helst på andra sidan kölen. På blott ett par år och lika få album hade denna jente från Haugesund slagit igenom, såväl publikt som hyllad av kritiken. Hennes singel Walls toppade alla norska radio- och iTunes-listor. Hela Norge både pratade om och lyssnade till denna då nyss fyllda 22-åriga singer/songwriter. Ännu ett kvitto på sin talang och popularitet fick Sundfør när hon förärades Spellemannprisen, dvs. den norska Grammis-motsvarigheten, för det självbetitlade debutalbumet. En skiva med vackert vemodiga sånger till klassiskt klingande pianospel eller gitarr – hon hanterar båda instrumenten.

Andra gången jag hörde henne live var fyra år senare i samband med turnén som följde på albumet The Silicone Veil. Lokalen denna gång var publik, Södra Teaterns Kägelbana. Nu var hon en etablerad artist med internationellt skivkontrakt. Melodierna fanns kvar, men det akustiska singer/songwriter:iet hade ersatts av en muskulösare, elektronikafierad stil. Ljudbilden var avsevärt större och tyngre, ljusshowen påkostad.

De senaste åren har jag i ärlighetens namn inte haft riktig koll på henne, exempelvis har jag inte hunnit lyssna in Susanne Sundførs senaste album, det kritikerrosade Ten Love Songs, som kom ifjol. Hursomhelst, igår gav hon en ny konsert i Stockholm igen, på Cirkus. Och jag var där!

Publiken var full av den entusiasm som jag dessvärre saknade. Ömsom syntigt bombastigt, ömsom maskinhårda grooves. Samt, med i sammanhanget, något udda akustiska balladinslag. Sundførs stora, om än inte helt tonsäkra stämma, var det som bar konserten – en blott 70 minuter kort dito.

Kassandra…

var en av artisterna vid nyinvigningen av Weekday-butiken på Drottninggatan. Musik med mycket in- och utlevelse. 😊

Pianisten Piovani på pallen

Han komponerar kammarmusik och symfonier, men framför allt består italienaren Nicola Piovanis verksförteckning av filmmusik. Mängder av filmmusik! Han har bidragit med musiken till uppåt 150 filmer och samarbetena inkluderar bland andra landsmännen Federico Fellini, Giuseppe Tornatore, Nanni Moretti och bröderna Taviani jämte ett antal utländska regissörer. 1999 belönades Piovani med en Oscar för bästa originalmusik i Roberto Benignis tragikomiska film La vita è bella, sv. Livet är underbart.

Maestro Piovani presenterade själv nöjsamt sin musik (och satte tolken på knepiga kunskapsprov i grekisk mytologi!)

Nicola Piovani hyllas under årets Italienska Filmfestivals vars 18:e upplaga inleds idag på biografen Sture. Med anledning av detta gav Piovani och hans fyra medmusiker en exklusiv konsert i Konserthusets Grünewaldsalen igår. Vid denna Concerto in quintetto framfördes ett knippe sammanvävda, melodiska stycken ur Piovanis digra opus av film- och scenmusik, arrangerade för kvintett.

Nä, inte den bästa fotovinkeln – första radens ytterkant. Tvingades ta rygg på pianisten och trummisen var dold bakom flygeln. Men jag hörde bra!

Den italienska ambassadrisen Elena Basile (sekunderad av ambassadrådet Pierluigi Ferraro) stod värdinna för denna hyllningskonsert, som följdes av en mottagning i Konserthusets foajé.

Syntigt värre

Synthpop och new wave, element av electroclash som utvecklades mer åt shoegazing och dream pop… Ja, se där en initierad term-droping-beskrivning av Liverpoolkvartetten Ladytrons musikstil(ar). Gruppen har med sina fem album och en handfull hits under ett drygt decennium nått internationell framgång. Helen Marnie heter den karakteristiska rösten i Ladytron och hon är även soloartist. Igår inledde hon sin turné på en snudd på ett fullsatt Debaser Strand, till vilken jag var inbjuden! Jag som knappast kan räkna mig till Ladytrons största fans fann konserten rätt enahanda för att inte säga tråkig. Stelt, inte mycket till show – förutom snyggt ljus. Dessutom lät alla låtar – i mina öron – mer eller mindre likadana. Mycket synt och Marnies röst. Flertalet i publiken var emellertid mycket nöjdare och mer entusiastiska än jag… vilket ju om inte annat höjde stämningen!

Kvällens DJ: Natasha Kudrjavtseva

Suverän spelglädje!

Efter den jobbiga timmen med den konstruerade spektralmusiken kändes behovet av att rensa öronen med musikalisk musik akut. Dessbättre fanns räddningen i närheten, på Stallet, den lilla scenen för folk- och världsmusik på Musikaliskas gård, som denna kväll var fullsatt till sista plats. Anledningen stod redan på scenen när jag trängde mig in: den polska ensemblen Vołosi, en stråkkvintett med sina musikaliska rötter i Tatrabergen/Karpaterna. Fem musikanter som spelar sin generöst smittande folklore för allt vad tygen håller. Ösig energi och improviserad virtuositet parad med en suverän spelglädje = hur bra som helst! Wspaniale! (googla det!)

Fast hur tänkte arrangören när man täckte hela lokalen med stolar utan att lämna något utrymme längst framme vid scen för den betvingande spontandans som Vołosi helt visst bjuder upp till?

Så här såg Vołosi ut när de underhöll på Kulturhuset Stadsteaterns tak under Stoff 2013.

Odansant

Det hela inleds med en tom scen endast belyst i naket arbetsljus. De sex musikerna sätter igång att stämma sina instrument. Länge. Nej, de stämmer inte utan spelar… musik? Ja, musik är väl att ta i, ty här finns varken melodier, harmonier eller markerade rytmer – det som flertalet av oss med öron kallar musik. Denna avart benämns visst som spektralmusik, en svårintagen komplexitet av övertoner och noise, ett teoretiskt anlagt påfund från början av 80-talet. En av dess upphovsmän var den franske komponisten Gérard Grisey. Det är också han som har skrivit Vortex Temporum (1996) stycket för piano, stråkar, klarinett och flöjt som utgör soundtracket till koreografen Anna Teresa De Keersmaekers dansföreställning som vi i publiken i Dansens Hus just ska till att se. Och även dessvärre lyssna till.

När den belgiska ensemblen Ictus inledningsvis spelat färdigt kommer de sju dansarna i kompaniet Rosas in på samma avskalade scen för att framföra en koreografi helt utan musik. Varje dansare representerar varsitt av de instrument som just gått av scenen. Var och en gör sin koreografiska interpretation av den nyss framförda ”musiken”.

I föreställningens andra hälft möts musikerna och dansarna på scen. Dansandet utförs således då till ”musiken”. Det är mycket springandes runt i cirklar och klungrörelser i spiraler; Vortex betyder spiraler, medan Temporum betyder tider. Runt och runt, som ett urverk. Och lika intressant. Roligast är det när en av dansarna ger gestalt åt pianistens musik. Annars var det inte så muntert, utan bara tålamodsprövande abstrakt. Slutet hade dock en viss atmosfärisk laddning med det avtagande ljuset fokuserat på dirigentens handrörelser.

För mig är musiken själva fundamentet ur vilken dansen tar sitt avstamp och med god musik ökar även förnimmelsen och njutningen av dansen i ögats och örats symbios. Och motsatt: att behöva utsättas av en hel timme av provocerande plågsam fulmusik gör det svårt att tillgodogöra sig De Keersmaekers tanke, koreografi och estetik. Bara tröttsamt och tråkigt. En besvikelse.

Klicka på bilderna!

Jaffajazz

Det var länge sedan jag var på Fasching, men i går blev det ändå ett kortare besök. Den i Jaffa uppvuxna, i NY-boende israeliske trumpetaren Itamar Borochov och hans kvartett framförde sin rytmiskt drivna, rätt modala, men ändå melodiska jazz med Mellanösterninfluenser inför ett glest besatt auditorium.

I Itamar Borochov Quartet ingår brodern Avri Borochov (kb och oud), Yonatan Avishai (p) och Jay Sawyer (tr).

En historisk dag

Idag, den 9 november, är det på dagen ett kvartssekel sedan Berlinmuren stormades av frihetslängtande östtyskar. Efter 28 år öppnades järnridån mellan öst och väst under fredliga former. Ingen hade förutsett händelsen och världen häpnade i kapp med tyskarna.

Ingen 9 november utan den 9 oktober! Berlinmuren hade aldrig fallit utan den modiga massdemonstrationen i Leipzig en månad tidigare, som samlade 70 000 människor med facklor i hand marscherande under parollerna ”Vi är folket” och ”Inget våld”.

Bakom muren och taggtråden hade över 17 miljoner tyskar varit fångar under den kommunistiska diktaturen. Minst 136 människor miste livet under sina flyktförsök längs Berlinmuren eller dog som en följd av den östtyska gränsregimen.

Muren, eller resterna av den, är idag en fredssymbol. Och en påminnelse om att inget ju är hugget i sten. Eller gjutet i betong…

Om dessa omvälvande historiska händelser i Leipzig och Berlin har jag gjort ett tre timmar långt musikprogram, som idag sänds i Sveriges Radio: Söndagsmorgon i P2 – 25 år efter murens fall. Programmet finns tillgängligt för (efter)lyssning tom. 8 dec.

 

Klicka på bilderna! Stundom ges där extrainfo.

Rivierajazz

Vid Medelhavets Riviera, Côte d’Azur, mittemellan Nice och Cannes, ligger tvillingstäderna Antibes & Juan-les-Pins. Den senare är väl mer än mondän, för att inte säga nyrik badort, om än med kulturella traditioner. På 1920- och 30-talen, under The Jazz Age, blev staden en mötesplats i Europa för amerikanska intellektuella och modernister. Det var författarparet F. Scott & Zelda Fitzgeralds hem och Ernest Hemingway arbetade här. Senare sökte Pablo Picasso en ateljé i Juan-les-Pins, men fann ingen som passade. Han flyttade därför en kvarts promenad bort till Chateau Grimaldi, ett 1500-t:s slott längst ut på udden i Antibes gamla stad, med majestätisk utblick över havet.

Jazzeran, denna litterära och konstnärliga epok, har sedermera manifesterat sig i form av en festival, närmare bestämt Europas äldsta jazzfestival. Under tio julidagar, eller korrektare, kvällar, år efter år samlas här några av såväl de största och berömdaste stjärnorna som de mest spännande, nya artisterna. Årets festival var den 54:e i ordningen, den första Jazz à Juan ägde rum år 1960. För min del var årets visit min tredje.

”Alla” har under detta dryga halvsekel stått på scenen i Juan-les-Pins: Charles Mingus, Ray Charles, Michel Legrand, Miles Davis, Ella Fitzgerald & Sarah Vaughan, Al Jarreau, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Stan Getz, Sonny Rollins, Carlos Santana, operasångerskan Jessie Norman, Michel Petrucciani, McCoy Tyner och Keith Jarrett, som är en återkommande och snudd på exklusiv attraktion…

Jazz à Juan skapades som en hyllning till stadens adopterade son, den amerikanske sopransaxofonisten Sidney Bechet (1897-1959), en av jazzens första betydande solister. Han tillbringade sina sista tio år i livet i Frankrike, åtnjöt en karriär som jazzmusiker som ingen tidigare, sålde mängder av skivor och sålde ut även de största konsertsalarna… Kort sagt, uppskattades han lika mycket som Édith Piaf och Maurice Chevalier.

En gång om året monteras här upp en stor scen, alldeles vid Medelhavet, i parken, (Jardins de) la Pinède Gould, med alla de skulpturala träden som också givit badorten dess namn. Juan-les-Pins betyder ”Juan vid tallarna”. Scenen saknar fond, i stället utgör själva Medelhavet bakgrunden, i skymningen, i blå timmen och i den svarta, sena kvällen. I fjärran skymtar öarna Îles de Lérins utanför Cannes och de röda Esterelbergen.

Detta är utan tvivel den tjusigaste inramningen för en musikfestival som jag har besökt. Utsikten från Stockholm Music and Arts, den tidigare Jazzfestivalen, på Skeppsholmen med sin Strandvägen- & Djurgårdsfond skäms verkligen inte för sig, men det här är snäppet värre.

Årets Jazz à Juan bjöd, som vanligt, en line-up som heter duga! Vad sägs om George Benson, Jamie Cullum, Joss Stone, duon Chick Corea & Stanley Clarke, superkvartetten Manu Katché/Richard Bona/Eric Legnini/Stefano Di Battista, Preservation Hall Jazz Band samt det stora dragarnamnet Stevie Wonder, för att bara nämna några av de mest kända artisterna. Själv såg jag extra mycket fram emot några av de mindre namnen, som sångarna Imelda May och Alex Hepburn, som jag bara hört – och gillat – på skiva. Men allra mest ville jag äntligen få uppleva Youn Sun Nah, en av mina absoluta sångarfavoriter. Jag tar, inte utan en viss stolthet, åt mig äran av att redan för fem år sedan ha introducerat henne för den svenska publiken i mitt radioprogram, ad lib.

Youn Sun Nah, är en av världens bästa vokalister, om du frågar mig! Född i Sydkorea, där hon redan var stjärna innan hon flyttade till Paris för att lära sig sjunga jazz. Genom en vän mötte hon den svenske jazzgitarristen Ulf Wakenius och deras integrerade samspel är själva navet i YSN Quartets speciella artisteri. Konserten på Jazz à Juan var inget annat än magisk, som det brukar heta. Att dricka en öl med denna fantastiska artist i hennes loge efteråt var inte så dumt det heller… Fastän jag därmed nästan helt missade energiknippet och publikfavoriten Jamie Cullums gig.

Som på alla jazzfestivaler råder även på Jazz à Juan en viss genreupplösning och begreppet jazz får knappast uppfattas puristiskt. Musiken kan vara jazzigt poppig, rockig, soulig, bluesig… Eller rockabillysk, som hos Imelda May.

Irländskan Imelda May är inte bara en helt oemotståndlig, visuell uppenbarelse i sin stilsäkra femtiotalslook och en utstrålning på högspänningsnivå, vilket väl bilderna här vittnar om. Hennes musik står ingalunda efter. Med muskulös röst och massor av cool energi levererar hon sin rockabilly, blues & jazz så att även den mest tunggumpade av den sittande publiken bara måste upp och rocka! Retro javisst, men med en helt egen nutidstwist. Förträffligt!

Om Imelda May överträffade mina högt ställda förväntningar blev engelskan Alex Hepburn mycket mer av en besvikelse. Hennes soul/r’n’b som lovade så gott på albumet Together Alone var måttligt upphetsande live.

För att fortsätta med ännu en sångerska, så gillar jag verkligen den amerikanska croonern Stacey Kent. Hon sjunger med en sällsynt naturlig timbre, otillkrånglad frasering och charmerande chosefrihet. Efter att tidigare har lånat sin röst till den stora amerikanska sångboken har hon på de senaste skivorna sjungit på franska, och liksom många andra kallade sångare, tagit sig an den brasilianska bossa nova-repertoaren. Tyvärr är en stor utomhusscen i fullt dagsljus inte de bästa förutsättningarna för Ms Kents och hennes kvartetts tillbakalutade intimjazz, vilken gör sig bättre i mindre (och mörkare) lokaler.

All Star-konstellationer uppträder inte sällan på festivaler. Årets superkombo på Jazz à Juan var kvartetten Manu Katché/Richard Bona/Éric Legnini/Stefano Di Battista, trummor, bas/sång, piano resp. saxofoner.

Klockan var bortåt 11 på torsdagskvällen när två farbröder släntrade in på scenen. Chick Corea satte sig på pianopallen, vände sig mot publiken och sa: ”Hi! Jag vet att klockan är mycket och att ni har varit här i flera timmar och måste vara trötta och hungriga så det är helt ok om ni måste gå snart. Vi spelar en stund så stanna så länge ni kan. Hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll.” Ödmjukt och avslappnat kommunicerande och så långt från de divalater som vissa av hans (avsevärt mindre berömda) musicerande kolleger håller sig med.

Och visst spelade de, Chick Corea, 73 och kontrabasisten Stanley Clarke, 63, förenade i ett avskalat, tätt och lustfyllt akustiskt duospel. Två musikanter som känner varandra väl, efter 40 års samspelande av och till. På programmet stod låtar ur 70-talets legendariska jazz-rock-fusion-projekt Return to Forever.

Smittande, ursprungstypisk New Orleans-jazz är Preservation Hall Jazz Bands signum. Glädje! Det åtta man starka bandet, som firade 50-årsjubileum ifjol, vilar dock inte enbart på gamla lagrar utan spelar även nytt på traditionellt vis. Deras aktuella album, That’s It!, utgörs av nya låtar av Ben Jaffe & Jim James från My Morning Jacket.

Bland övriga konserter, som jag mer eller mindre engagerat tog del av, fanns den amerikanske sångaren och pianisten John Regen, som fick mig att tänka på Billy Joel.

Under festivalen finns även två off-scener, som ger gratiskonserter. En i Juan-les-Pins och en i centrala Antibes (Place de Gaulle). Har man tur kan man även möta musiken på strandpromenaden eller gatan.

Jazz à Juan alltså, en musikmönstring på hög nivå och av bästa slag. Årets publik kunde räknas in till 26 000. Lockas du till ett besök nästa sommar kanske – lite framförhållning kan ju inte skada – kan jag nämna att biljetterna kostar €25-75/konsertkväll. Två av de tio konsertkvällarna är dock gratis, bland annat den som äger rum på Nationaldagen, 14 juli. Både program- och biljettsläpp sker någon gång på vårkanten. Boka kan man genom turistbyrån Antibes/Juan-les-Pins, som även är arrangör.

Ja, nu har du läst texten om och sett bilderna från årets Jazz à Juan. Återstår alltså bara musiken för den kompletta ”jag var visserligen inte där, men det känns ändå så”-upplevelsen. Och soundtracket till min upplevelse (som var där) hör du i LEXsommar i P2. (Programmet tillgängligt tom. 13 sep.)