Konstminne II: Constructing Worlds

The Guardian utsåg den till årets bästa utställning. I Sverige visades den under ArkDes tak. Constructing Worlds var absolut en av vårens fotohändelser. Så här såg det ut…

Verk av 18 världskända fotografer, vars verksamhet sträcker sig från 1930-talet fram till modern tid, samlades för att visa förändringen i synen på arkitektur. New Yorks första skyskrapor, kolonialbyggnader i Kongo och ockuperade höghustorn i Caracas… Resan genom kontinenter och decennier var inte så mycket en introduktion till arkitekturhistoria utan ett mäktigt äventyr för ögat som fick uppleva olika typer av byggnadskonst och människans liv runtomkring där. Mästerfotograferna har riktat sina kameror mot stjärnarkitekters praktskapelser. Le Corbusier, Frank Lloyd Wright, Aldo Rossi, Charles och Ray Eames och Daniel Liebeskind fanns bland de visionärer vars verk har dokumenterats av Berenice Abbott, Walker Evans, Julius Shulman, Hélène Binet, Hiroshi Sugimoto, Andreas Gursky, Nadav Kander, Iwan Baan, Luigi Ghirri, makarna Becher m.fl.

Constructing Worlds – Photography and Architecture in the Modern Age producerades av Barbican i London. Det svenska bidraget bestod dock av ArkDes egna samlingar av arkitekturfotografi.

Den snyggt utformade utställningen var dock ingen presentation av en renodlad arkitekturfotografi, alltså den som styrs av konventioner och oftast skapas på beställning av olika byggmästare och arkitekter. Det handlade istället om arkitektur som ett omväxlande motiv för kameran. När kreativa fotografer tittar på ett hus verkar det som om det inte bara var konstruerat utan rentav som om det levde.

Constructing Worlds visades på ArkDes under feb-maj.

I afton dans

Den 18 augusti kl. 19. Kvällssolen strålar från en molnfri himmel och den behagliga temperaturen medger shorts och linne. Sommaren dröjer sig kvar över stan och man vill liksom inte gå in. Läge för en god utomhusaktivitet. Exempelvis Stockholms bästa gratissommarnöje – den förträffliga Parkteatern med dess snudd på obligatoriska Dansmånad i Vita bergen på Söder.

Amfiteatern i Vitan är förstås full till sista sittplats – en publik om 3 000 – och om man som jag kommer i sista stund får man vackert stå en bra bit ifrån och högt ovan scenen. Något som för dagen faktiskt inte är helt fel utan är ett utmärkt tillfälle att testa vad min nya (låne)kameras supertelezoom går för. Den nya kompaktkameran Canon PowerShot G3 X har en 25x optisk zoom, 24-600/2.8-5.6 (35 mm motsv. 20MP/1”). Resultaten, med längsta tele, full bländare och på fri hand ser du här…

Inte annat än imponerande, eller hur! Visst, fokuseringen kunde vara raskare, sensorn större, optiken ljusstarkare. Kameran saknar sökare och den platsar ingalunda i kavajfickan… men den distorsionsfria bildkvaliteten inger respekt! (ISO 400/jpg. Samt lågupplösta, liksom alla bilder här på bloggen).

I fokus på den stora, kala scenen är koreografen och dansaren Virpi Pahkinen och hennes kompani om sex dansare, varav ett barn. Volti Subito (”Vänd snabbt”, musikalisk term) heter verket som hade (inomhus)premiär i Kulturhusets hörsal förra hösten. En symbolladdad, österländskt, kontemplativt färgad och yogabesläktad koreografi på temat födelse, liv, strid och reinkarnation.

Helene Thorsell har designat de fina kläderna. Gunnar Idenstam och Jonas Sjöblom står för den ömsom dissonant orgelklustriga, ömsom naturlyriskt lergökskäcka – tänk Messiaen möter Lundsten! – jobbiga elektroakustiska musiken. Föreställningen förlorar förvisso en del av sin intima laddning på en scen som badar i dagsljus och i avsaknad av Jens Sethzmans scenografi och ljussättning. Virpi Pahkinens Volti Subito är trots detta en betagande upplevelse i den ljumma sensommarkvällen.

PS. Om du blev lysten så är ca-priset för den nya Canon PowerShot G3 X 9 500 kr.

 

En fotograf med stil och hans porträtt med klass

Osminkade porträtt på den (bioaktuella) Ingrid Bergman, poserande Greta Garbo, en avväpnande Marilyn Monroe, en karismatisk Maria Callas, den stilfulla Audrey Hepburn uppklädd till tänderna… Bilder på den brittiska aristokratin och kungligheter, som kröningsporträttet på Elizabeth II och andra berömdheter av alla dess slag: filmstjärnor och estradörer, konstnärer, författare och filosofer, poeter och politiker, modespersonligheter, såväl skapare- som bärare, förmögna trendsättare… Grace Kelly, Jean-Paul Sartre, Truman Capote, Twiggy, Cary Grant, Jacqueline Kennedy Onassis née Bouvier tillsammans med sin enligt fotografen själv ”oändligt vackrare syster” Lee, Hertigparet av Windsor, David Hockney, Elsa Schiaparelli, Julie Andrews, T.S. Eliot, Picasso, Coco Chanel, Winston Churchill, The Rolling Stones, Barbara Hutton… För att nämna bara några av de kändisporträtt som pryder Sven-Harrys konstmuseums väggar i sommar.

Ett handplockat urval med fotografier på såväl bekanta som – kanske idag? – mindre kända celebriteter. Samlingen påminner i själva verket om ett halvt århundrade av ”Who’s Who bland the Rich and Famous”. Alla är de fångade av engelsmannen Cecil Beatons kamera. Sir Cecil (1904-1980), verksam från slutet på 1920-talet fram till 1970-talet var en av sin tids mest anlitade och stilbildande porträttörer. Hans namn kan räknas till samma skara mästerfotografer som Irving Penn, Richard Avedon och Yousuf Karsh. Beaton fotograferade alla som var av betydelse i kultur- och nöjesvärlden och blev bland annat berömd för sina uppdrag för Vogue och Vanity Fair.

Ett utmärkande drag i Beatons arbetssätt var att han kunde gå hur långt som helst för att fånga en viss look. Hans modeller fick ligga ner, klättra i träd eller hänga i en stege för att han skulle kunna ta sina nyskapande fotografier. Tidigt i sin karriär använde han sig av fotomontage för att förmedla många olika uttryck på samma bildyta. Han hade en ovärderlig förmåga att locka fram hos varje person just de unika egenskaper som förvandlade hans modeller till stilikoner. Hans kamera såg betydligt mycket mer än det mänskliga ögat och kunde ge skönheten ett evigt liv. Många av hans porträtt är idealiserande. De krävde ibland en konstfull retuschering av modellens ansikte. Det grannlaga arbetet utfördes av en utbildad retuschör som visste hur man skulle betona ögon och läppar, släta ut rynkor och mjuka upp formerna enligt fotografens noggranna instruktioner.

Beaton arbetade också med scen- och kostymdesign, på Broadway och i film. Han erhöll bland annat två Oscars för filmmusikalerna Gigi och My Fair Lady.

Utställningen är producerad i samarbete med Sotheby´s, som sedan 1977 har förvaltat Beatons privata arkiv, The Cecil Beaton Studio Archive om 100 000 negativ, 9 000 original och 42 anteckningsböcker. Ett 70-tal av dessa bilder – de flesta original och några nya kopior – är Sven-Harrys urval. Varje bild beledsagas med en liten informativ presentation. Utmärkt! Berömmelserna vi möter får därmed ett sammanhang.

Det är en njutning att följa Cecil Beatons blick och inte minst få ta del av den veritabla modeexposé som hans kamera skapar. Utställningen fyller alla krav på det utlovade huvudtemat – societetsporträtt. Mersmak uppkommer dock i form av ett önskemål: det skulle vara spännande att få se Beatons berömda dokumentära fotografier som han på uppdrag av det brittiska informationsministeriet tog under andra världskriget. Tips för en uppföljare!

Cecil Beaton – Mästerfotografen på Sven-Harrys konstmuseum t.o.m. 30 aug.

Klicka på bilderna – en del innehåller textuell mervärdesinfo!

Torsdagsfläng VI: Nick Brandt på Fotografiska

Fotografiska fyller 5 år och firar i dagarna fem! Först och främst: ett välförtjänt grattis! Ferdinand Bobergs jugendbyggnad på Stadsgårdskajen kunde inte ha fått en bättre hyresgäst än bröderna Jan & Per Broman och deras medarbetare. De har berikat Stockholm med alla fotografer och utställningar som man annars inte fått se. Tack!

Fast visst hade väl dessa pyramidala framgångsår förtjänat en mer episk jubileumsutställning än Nick Brandts i och för sig storslagna bilder från Östafrikas djur- och naturliv – ännu en gång. Men icke, för det var denne engelsmans sepiatonade porträtt av elefanter, zebror och lejon på savannen som hade vernissage på årsdagen. Hm, (publik)favorit i repris så att säga…?

Nick Brandt – On This Earth A Shadow Falls Across The Ravaged Land på Fotografiska t.o.m. 13 sep.

Torsdagsfläng I: Lumas Gallery

Denna torsdag inleddes med frukost på nya Lumas, en internationell fotogallerikedja som nu öppnar sin första (franchise)butik i Skandinavien, i en nyrenoverad lokal vid Humlegården på Stureg. 16 (som tidigare hyste Marockos turistbyrå).

Lumas grundades av konstsamlarna Stefanie Harig Marc och Alexander Ullrich. Deras första galleributik öppnade i Berlin 2004. I dag finns Lumas i 16 länder och består sammantaget av drygt 35 butiker. Just det – butiker! Konceptet handlar nämligen i högsta grad om försäljning av ”prisvärd” konstfotografi av nya printar i mindre serier, oftast en upplaga om 50-150. I Lumas portfölj finns idag ungefärligen 2000 verk av ca 200 fotografer. I motsats till den exklusiva gallerimarknaden, där eventuella köpare huvudsakligen är museer eller penningstarka samlare, vänder sig Lumas till en bredare kundkrets. Fotokonsten som säljs här är snarare tänkt som dekorativ inredningsdetalj än som unika samlarobjekt. Verken är glasade, ramade och redo att hängas på den nya ägarens vägg. Hög kvalitet utan alltför höga pretentioner, skulle man kunna sammanfatta hela idén.

Klicka på bilden för detaljinfo

Masterpieces of Fashion Photography är titeln på invigningsutställningen, som är vad den heter: ett urval om tjoget av de mest frapperande modebilder hämtade ur Vogues och Condé Nasts omfattande arkiv. Curatorn och doktorn i fotografi Niclas Östlind introducerade…

… och gav en bakgrund till modefotografin som en avgörande del av modehistorien. Ett slags porträtt där det inte är människan utan själva plagget, en accessoar eller en livsstil som står i centrum. De första modebilderna togs i slutet på 1800-talet. Sedan dess har sättet att fotografera kläderna på skiftat i takt med modetidningarnas framväxt. De renodlade modetidningar som Vogue och Harper’s Bazaar och deras fotografer har varit stilbildande. Ibland har man eftersträvat maximal detaljåtergivning av tyg och tillskärning. Ibland har bilderna betonat en trend, en look eller en livsstil i en särskild miljö. Många fotografer har utvecklat en egen stil och deras foton har överlevt längre än de plagg de fotograferat. Till pionjärerna inom modefotografin hör Edward Steichen, Cecil Beaton, Erwin Blumenfeld och Horst P. Horst.

På kvällen minglade premiärgästerna/kunderna med Anouk Aimée, Audrey Hepburn, Twiggy, Kate Moss och Gloria Swanson…

Atmosfären i Lumas lokaler påminner mer om en tillställning i ett privat hem – ett kök, ett vardags- eller arbetsrum – än om ett besök i den vita kuben, alltså ett renodlat galleri. Konstverken på Lumas är inlemmade i själva inredningen. Konstfotografin presenteras här således som en del av en vackrare vardag än ett musealt objekt – en affärsidé som av framgången att döma många tar till sig. Lumas är också ytterligare ett bevis på den ofantliga marknad som fotografi utgör idag.

Vernissageglada miner på andra sidan fönstret: fotodoktorn Niclas Östlind, en (för mig) obekant kvinna samt konsthandlaren Joakim Geiger, en av svenska Lumas två delägare

Konsthelg I

Valborg, 1:a maj samt en högst vanlig lördag/söndag… Den första av vårens täta följetong av helg- och röda dagar. Meteorologerna spår ostadigt (april)väder för innevarande helg, vilket ju gör den högst lämplig för litet förströelse inomhus, exempelvis genom ett par stimulerande – och sista chansen – utställningsbesök…

På Konstakademien visas utställningen En face, 55 verk av fotografen Denise Grünstein. En tredjedel av bilderna kommer från den nytagna bildsviten 1866 från Nationalmuseum, vars tomma salar Grünstein fick exklusiv tillgång till inför den renovering som just nu pågår.

I minutiöst iscensatta storbildsfotografier möter konsthistorien samtiden. Stämningsfulla rum och trapphus i roströd sepia. Bortvända gamla tavlor. Och statuariska kvinnor i krinoliner med dolda ansiktsuttryck, som om modellerna var gengångare eller kanske övergivna statyer från museets byggår 1866 då salarna stod lika tomma. Vackert, surrealistiskt och fantasieggande.

Storbildsfotografen låter sig fotograferas av småbildsditon

Vid sidan av de nya bilderna presenteras också ett urval ur Denise Grünsteins tidigare produktion: landskap, stilleben och porträtt…

Denise Grünstein – En face på Nationalmuseum c/o Konstakademien t.o.m. 3 maj.

Mörkrumsfotografi

För att föreviga sig själv poserandes i badrumsspegeln eller dagens bricklunch behöver man en kamera, exempelvis den i mobilen. Motivet fångas på ett ljuskänsligt medium, numera vanligen en bildsensor, fordom på en fotografisk film. Om man ingen kamera har till hands kan man ändå skapa fotografiska bilder med ljus, kemikalier och ting, fast då får man hålla sig i mörkrummet. Fotogram och kemigram är två sätt att få fram bilder på ett ljuskänsligt material som fotopapper utan att använda en kamera.

Vid ett kemigram exponeras och framkallas det ljuskänsliga fotopapperet i framkallningsvätska på samma gång, antingen genom att exempelvis använda en pensel och måla på pappret eller, som i exemplen längre ned, direkt bara sänka ned pappret i framkallare. Ett fotogram skapas i sin tur när olika föremål placeras direkt på fotopappret som belyses för att skapa färger och mönster för att sedan framkallas. Bilderna växer fram i dialog med slumpen, beroende på hur kemikalier och föremål reagerar på ljuset, något minnande om alkemi. Kemi- och fotogram är åldriga, ursprungliga och skäligen odigitala tekniker, som likväl används av entusiastiska fotografer än i dag.

En av dessa är Ewa Stackelberg, som är aktuell med en utställning med färgstarka fotogram på Fotografiska. Med material som jord, tistlar, lera, mossa och slaktavfall som hästhuvuden och tarmar har hon skapat sina brokiga, dekorativt abstrakta batikbilder i storformat.

Den snygga inramningen i samstämmig mörkrumssvart och med sittplatser mitt i rummen, har utformats av Ulla Kassius. Missa inte Maud Nycanders film som är en utmärkt introduktion till Stackelbergs utställning.

Ewa Stackelberg – Fotogram, Fotografiska t.o.m. 5 april.

…

En pendang till Stackelbergs fotogrammatiska färgfyrverkerier är Åke E:son Lindmans kemigram, som visades under en alltför kort period på Åmells Konsthandel ifjol.

Åke E:son Lindman, till vardags en av landets mest kända fotografer av arkitektur, en dokumentärgenre där ett exakt återgivande av byggnaders och miljöers ytor, volymer, linjer och vinklar är a och o. Med bilderna i serien Terra ignota, okänt land på latin, framkallar han ett helt annat slag av terräng, helt skapad i mörkrummet med ljus och kemi. Ett mjukt laverat och nyansrikt, imaginärt landskap i sepia tryckt på gammalt fotopapper. Bilder som inte liknar något annat, förmedlande en sällsam känsla av en ålderdomlig atmosfär.

Att ströva omkring bland Åke E:son Lindmans outforskade territorier i Åmells halvt mörklagda rum var inget annat än en extraordinär skönhetsupplevelse! En anledning så god som någon till att de borde ges en ny och större exponering, tycker jag. Om inte på Åmells, kanske på Fotografiska?

Allt ljus på Herb Ritts

Utställningarna kommer och går med hög frekvens på Fotografiska. Två storheter står härnäst på tur: nu på fredag Andres Serrano och veckan därpå är det Martin Parrs tur att fylla en av de stora salarna med sina fotografier. Det betyder att Herb Ritts hänger på sista veckan och har du ännu inte sett denne berömde fotografs bilder bör du skyndsamt ställa kosan mot Stadsgårdskajen, för det är en retrospektiv inte bör missas.

”Jag snubblade i princip in i fotografins värld. Jag köpte en liten kamera och åkte på semester och började fotografera mina vänner och jag gissar att jag hade ett öga för bild” har Herb Ritts förklarat sin framgång. Han hade emellertid inte bara en fallenhet för bildskapandet utan härtill en färdighet att få den han fotograferade att känna tillit och våga ”släppa till”. Ett imperativ för en god porträttfotograf, inte minst om man ska locka fram det personliga av kameraskadade celebriteter som skådespelare, artister och modeller.

Ritts verkade i gränslandet mellan mode, konst och reklam. De ikoniska porträtten på världsstjärnorna gjorde Ritts för magasin som Harper’s Bazaar, Vogue, Elle, Vanity Fair och Rolling Stone. Modefotona för Donna Karan, Calvin Klein, Versace och Giorgio Armani likaså. Liksom reklambilderna för kosmetikföretagen Chanel, Lancôme och Revlon. Alla finns de på Fotografiskas väggar. Ett hundratal utvalda verk, i sv/v, framtagna och auktoriserade av upphovsmannen, dvs. inga nya printar. Dock saknas hans likaledes stilbildande musikvideor för exempelvis Madonna, Michael Jackson, Jennifer Lopez och Chris Isaac tyvärr (vilka dock finns på Youtube).

Vid sidan av kändisporträtten var Ritts främsta utmärkande egenskap kroppsfixeringen, en besatthet i kroppens skönhet och kroppens rörelse i ljus. Erotik parad med en grafisk estetik. Statuariskt. Fast ändå är det inte lika formfulländat som i Mapplethorpes (homo)nakenstudier, tycker jag.

Titeln på utställningen, In Full Light, syftar på att nästan alla av de 105 bilderna är tagna i naturligt ljus, i det Kaliforniens dagsljuset. De få undantagen visar  Ritts tillkortakommanden visavi blixtteknik. Men, de är som sagt få. Desto fler är de så välkända porträtten av Jack Nicholson, Sean Penn, Elizabeth Taylor m.fl. Här finns även den berömda gruppbilden med de fem nakna supermodellerna Stephanie Seymour, Cindy Crawford, Christy Turlington, Tatjana Patitz och Naomi Campbell.

Modeller ”i Ritts anda” och burgundiskt bubbel förnöjde förhandsvisningen…

Herb Ritts – In Full Light på Fotografiska t.o.m. 15 mars.

 

Några bilder…

… från årets Fotomässan, Nordens största, som liksom de två tidigare mönstrar alla ledande tillverkare av kameror och tillbehör att visa upp alla nyheter av foto/filmutrustningar: från små filter och kompaktkameror, till stora blixtutrustningar och de tyngsta 4K-studiofilmkamerorna. Här finns det mesta för bildamatören, entusiasten och proffset att gå – och shoppa – loss på. Mobilkamerorna är dock portade – här äger den traditionella fotoapparaten!

Årets upplaga har ”uppgraderats” från B- till A-hallen och fått en större yta, vilket gör trängseln bland montrarna mindre, men som även understryker ödsligheten i mässans utställningsdel, tyvärr. I denna visas dokumentära bilder av den lettiska fotografen Inta Ruka (utställd på Fotografiska för ett år sedan), av fotokollektiven Moment och Kontinent samt en utställning med naturbilder.

Så här såg jag Fotomässan 2013 resp. 2012.

Hur unik är en unik mobilkamera?

Skapelseberättelsen genom kameran

En av Fotografiskas mest monumentala utställningar är på utandning denna helg. Skynda följaktligen dit om du inte sett den brasilianske mästerfotografen Sebastião Salgados grandiosa projekt Genesis (Skapelsen) än. Som titeln signalerar är anspråken himmelshöga. Under åtta år besökte Salgado ett 30-tal länder och sökte sig till de platser, som fortfarande fast sannolikt inte så länge till, är opåverkade av den moderna civilisationen.

Vacker att titta på är denna omfattande fotosvit förbluffande tunn i jämförelse med Salgados tidigare reportage om massmigrationer, folkmord och gruvarbetares vardag. Se den bör man helt visst likafullt!

Sebastião Salgado berättar inte enbart i  bilder utan emellanåt även i ord, som här vid pressvisningen.

Sebastião Salgado – Genesis på Fotografiska t.o.m. 14 sep.