Come Together

I Stockholm råder schlageryra… Tillresta fans från 42 länder jämte inhemska besökande samt intet ont anande vanliga turister samlas i Kungsträdgården, som har förvandlats till Eurovision Village. Här på den officiella festivalplatsen för Eurovision Song Contest har ett 81 meter hög utsiktstorn rests (att åka upp kostar en hundring) och både semifinalerna och lördagsfinalen visas på storbildskärm.

En påkostad och iögonenfallande tvåvåningsbyggnad, EuroClub, har byggts nedanför slottet på Skeppsbron – det officiella feststället för tillresta delegationer, press och 3 000 ackrediterade fans. På stan ses såväl SL-bussarna som taxibilar flagga med tävlingslogotypen, Come Together och vid övergångsställen spelas de tidigare blågula vinnarna Euphoria & Heroes. De regnbågsfärgade brevlådorna har dock ingenting med Eurovision Song Contest att göra utan är en (vältajmad!) reklamkampanj för ett nytt Pride-frimärke. Storsatsande Stockholms stad bjöd även in till invigningsfest i Blå hallen, som en del av de 100 miljoner skattemedel man investerar/förslösar i denna megafest. Att SVT mjölkar ut varje sändningsdroppe ur detta – sponsrade – spektakel, med (kvälls)tidningarna i släptåg är knappast överraskande.

Även jag, som förvisso inte tillhör de mellofrälstas entusiastiskas skara har fått en släng av hysterin kring detta musikaliskt innehållslösa men ack så upptrissade evenemang, inte minst här i Sverige. Något otippat har även en del av de, i liknande nöjessammanhang, vanligtvis rätt återhållsamma ambassadörerna tagit tillfället att främja/sola sig i glansen av sin nations respektive tävlingsrepresentanter.

I söndags var jag bjuden till den polske ambassadören Wiesław Tarkas residens där Michał Szpak visade upp sig och sin Michael Jackson-liknande look. Sjöng gjorde han dock inte, men lät sig gärna fotograferas med de inbjudna gästerna.

Igår var jag inviterad hem till det schweiziska ambassadörsparet Christian & Barbara Schoenenberger i Djursholm, där landets ESC-representant, den blåhåriga Rykka jämte ett entourage om dussinet personer (musiker, körsångare, frisör, sminkör, stylist, fotograf, management och pojkvän) deltog. Det bjöds på terrassmingel och middag.

Och så sjöng Rykka ett par låtar till allas glädje!

När skymningen hade lagt sig över Stora Värtan liftade jag tillbaka mot stan med den schweiziska delegationens buss till ett packat EuroClub, där Israel bjöd på ett hejdundrande party, med sin artist Hovi Star i spetsen för ett gäng Eurovision Song Contest-tävlande. Douze points!

Klicka på bilderna – ett par innehåller textuell mervärdesinfo!

Susanne Sundfør på Cirkus

Första gången jag hörde henne var vid en musikalisk soaré i residenset hos den dåvarande och kulturengagerade norske ambassadören Odd Fosseidbråten, i maj 2008. Hon satte sig vid flygeln och sjöng så känsligt att vi lyckligt inbjudna blev alldeles andlösa…

Även om Susanne Sundfør var ett helt obekant namn i vårt land var hon redan då hur stor som helst på andra sidan kölen. På blott ett par år och lika få album hade denna jente från Haugesund slagit igenom, såväl publikt som hyllad av kritiken. Hennes singel Walls toppade alla norska radio- och iTunes-listor. Hela Norge både pratade om och lyssnade till denna då nyss fyllda 22-åriga singer/songwriter. Ännu ett kvitto på sin talang och popularitet fick Sundfør när hon förärades Spellemannprisen, dvs. den norska Grammis-motsvarigheten, för det självbetitlade debutalbumet. En skiva med vackert vemodiga sånger till klassiskt klingande pianospel eller gitarr – hon hanterar båda instrumenten.

Andra gången jag hörde henne live var fyra år senare i samband med turnén som följde på albumet The Silicone Veil. Lokalen denna gång var publik, Södra Teaterns Kägelbana. Nu var hon en etablerad artist med internationellt skivkontrakt. Melodierna fanns kvar, men det akustiska singer/songwriter:iet hade ersatts av en muskulösare, elektronikafierad stil. Ljudbilden var avsevärt större och tyngre, ljusshowen påkostad.

De senaste åren har jag i ärlighetens namn inte haft riktig koll på henne, exempelvis har jag inte hunnit lyssna in Susanne Sundførs senaste album, det kritikerrosade Ten Love Songs, som kom ifjol. Hursomhelst, igår gav hon en ny konsert i Stockholm igen, på Cirkus. Och jag var där!

Publiken var full av den entusiasm som jag dessvärre saknade. Ömsom syntigt bombastigt, ömsom maskinhårda grooves. Samt, med i sammanhanget, något udda akustiska balladinslag. Sundførs stora, om än inte helt tonsäkra stämma, var det som bar konserten – en blott 70 minuter kort dito.

Kassandra…

var en av artisterna vid nyinvigningen av Weekday-butiken på Drottninggatan. Musik med mycket in- och utlevelse. 😊

Syntigt värre

Synthpop och new wave, element av electroclash som utvecklades mer åt shoegazing och dream pop… Ja, se där en initierad term-droping-beskrivning av Liverpoolkvartetten Ladytrons musikstil(ar). Gruppen har med sina fem album och en handfull hits under ett drygt decennium nått internationell framgång. Helen Marnie heter den karakteristiska rösten i Ladytron och hon är även soloartist. Igår inledde hon sin turné på en snudd på ett fullsatt Debaser Strand, till vilken jag var inbjuden! Jag som knappast kan räkna mig till Ladytrons största fans fann konserten rätt enahanda för att inte säga tråkig. Stelt, inte mycket till show – förutom snyggt ljus. Dessutom lät alla låtar – i mina öron – mer eller mindre likadana. Mycket synt och Marnies röst. Flertalet i publiken var emellertid mycket nöjdare och mer entusiastiska än jag… vilket ju om inte annat höjde stämningen!

Kvällens DJ: Natasha Kudrjavtseva

Andakt i ett annorlunda kyrkorum

I fredags kväll var det högmässa på Södra Teaterns Kägelbana… Eller åtminstone snudd på! Efter att tidigare ha förlagt sina framträdanden i Allhelgonakyrkan resp. Annedalskyrkan i Göteborg, så tog Anna von Hausswolff denna gång med sig kyrkorgeln (nåja, inte bokstavligen, men väl dess sound) till ett utsålt Kägelbanan.

Ja, jämförelsen med högmässan haltar förstås något eftersom AvH ju inte predikar utan med sin stora och uttrycksfulla stämma ger röst åt sina ödesmättade melodier i ett stort, mörkt ljudlandskap. Fast, precis som på senaste cd:n Ceremony ligger fokus mer på den gotiskt doftande musiken och mindre kring den 26-åriga göteborgskans sång. Musiken, där von Hausswolff på sin synt lägger tunga, dramatiska kyrkorgelsriff och hennes 4-mannaband fyller på med en ljudmatta distade gitarrer & tunga pukor.

Mycket till scenshow eller mellansnack bjuds det inte på, utan scenen, inklusive den rätt diskret placerade Anna själv (längs till höger på bilden), är svagt upplyst i blått. En måne i olika faser, som projiceras i den dunkla fonden, är den enda visuella dekoren.

En rätt mäktig konsert var det i alla fall, denna Anna von Hausswolffska musikandakt.

http://www.youtube.com/watch?v=QbP–RsNj70