Vid Medelhavets Riviera, Côte d’Azur, mittemellan Nice och Cannes, ligger tvillingstäderna Antibes & Juan-les-Pins. Den senare är väl mer än mondän, för att inte säga nyrik badort, om än med kulturella traditioner. På 1920- och 30-talen, under The Jazz Age, blev staden en mötesplats i Europa för amerikanska intellektuella och modernister. Det var författarparet F. Scott & Zelda Fitzgeralds hem och Ernest Hemingway arbetade här. Senare sökte Pablo Picasso en ateljé i Juan-les-Pins, men fann ingen som passade. Han flyttade därför en kvarts promenad bort till Chateau Grimaldi, ett 1500-t:s slott längst ut på udden i Antibes gamla stad, med majestätisk utblick över havet.
Jazzeran, denna litterära och konstnärliga epok, har sedermera manifesterat sig i form av en festival, närmare bestämt Europas äldsta jazzfestival. Under tio julidagar, eller korrektare, kvällar, år efter år samlas här några av såväl de största och berömdaste stjärnorna som de mest spännande, nya artisterna. Årets festival var den 54:e i ordningen, den första Jazz à Juan ägde rum år 1960. För min del var årets visit min tredje.
”Alla” har under detta dryga halvsekel stått på scenen i Juan-les-Pins: Charles Mingus, Ray Charles, Michel Legrand, Miles Davis, Ella Fitzgerald & Sarah Vaughan, Al Jarreau, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Stan Getz, Sonny Rollins, Carlos Santana, operasångerskan Jessie Norman, Michel Petrucciani, McCoy Tyner och Keith Jarrett, som är en återkommande och snudd på exklusiv attraktion…
Jazz à Juan skapades som en hyllning till stadens adopterade son, den amerikanske sopransaxofonisten Sidney Bechet (1897-1959), en av jazzens första betydande solister. Han tillbringade sina sista tio år i livet i Frankrike, åtnjöt en karriär som jazzmusiker som ingen tidigare, sålde mängder av skivor och sålde ut även de största konsertsalarna… Kort sagt, uppskattades han lika mycket som Édith Piaf och Maurice Chevalier.
En gång om året monteras här upp en stor scen, alldeles vid Medelhavet, i parken, (Jardins de) la Pinède Gould, med alla de skulpturala träden som också givit badorten dess namn. Juan-les-Pins betyder ”Juan vid tallarna”. Scenen saknar fond, i stället utgör själva Medelhavet bakgrunden, i skymningen, i blå timmen och i den svarta, sena kvällen. I fjärran skymtar öarna Îles de Lérins utanför Cannes och de röda Esterelbergen.
Detta är utan tvivel den tjusigaste inramningen för en musikfestival som jag har besökt. Utsikten från Stockholm Music and Arts, den tidigare Jazzfestivalen, på Skeppsholmen med sin Strandvägen- & Djurgårdsfond skäms verkligen inte för sig, men det här är snäppet värre.
Årets Jazz à Juan bjöd, som vanligt, en line-up som heter duga! Vad sägs om George Benson, Jamie Cullum, Joss Stone, duon Chick Corea & Stanley Clarke, superkvartetten Manu Katché/Richard Bona/Eric Legnini/Stefano Di Battista, Preservation Hall Jazz Band samt det stora dragarnamnet Stevie Wonder, för att bara nämna några av de mest kända artisterna. Själv såg jag extra mycket fram emot några av de mindre namnen, som sångarna Imelda May och Alex Hepburn, som jag bara hört – och gillat – på skiva. Men allra mest ville jag äntligen få uppleva Youn Sun Nah, en av mina absoluta sångarfavoriter. Jag tar, inte utan en viss stolthet, åt mig äran av att redan för fem år sedan ha introducerat henne för den svenska publiken i mitt radioprogram, ad lib.
Youn Sun Nah, är en av världens bästa vokalister, om du frågar mig! Född i Sydkorea, där hon redan var stjärna innan hon flyttade till Paris för att lära sig sjunga jazz. Genom en vän mötte hon den svenske jazzgitarristen Ulf Wakenius och deras integrerade samspel är själva navet i YSN Quartets speciella artisteri. Konserten på Jazz à Juan var inget annat än magisk, som det brukar heta. Att dricka en öl med denna fantastiska artist i hennes loge efteråt var inte så dumt det heller… Fastän jag därmed nästan helt missade energiknippet och publikfavoriten Jamie Cullums gig.
Som på alla jazzfestivaler råder även på Jazz à Juan en viss genreupplösning och begreppet jazz får knappast uppfattas puristiskt. Musiken kan vara jazzigt poppig, rockig, soulig, bluesig… Eller rockabillysk, som hos Imelda May.
Irländskan Imelda May är inte bara en helt oemotståndlig, visuell uppenbarelse i sin stilsäkra femtiotalslook och en utstrålning på högspänningsnivå, vilket väl bilderna här vittnar om. Hennes musik står ingalunda efter. Med muskulös röst och massor av cool energi levererar hon sin rockabilly, blues & jazz så att även den mest tunggumpade av den sittande publiken bara måste upp och rocka! Retro javisst, men med en helt egen nutidstwist. Förträffligt!
Om Imelda May överträffade mina högt ställda förväntningar blev engelskan Alex Hepburn mycket mer av en besvikelse. Hennes soul/r’n’b som lovade så gott på albumet Together Alone var måttligt upphetsande live.
För att fortsätta med ännu en sångerska, så gillar jag verkligen den amerikanska croonern Stacey Kent. Hon sjunger med en sällsynt naturlig timbre, otillkrånglad frasering och charmerande chosefrihet. Efter att tidigare har lånat sin röst till den stora amerikanska sångboken har hon på de senaste skivorna sjungit på franska, och liksom många andra kallade sångare, tagit sig an den brasilianska bossa nova-repertoaren. Tyvärr är en stor utomhusscen i fullt dagsljus inte de bästa förutsättningarna för Ms Kents och hennes kvartetts tillbakalutade intimjazz, vilken gör sig bättre i mindre (och mörkare) lokaler.
All Star-konstellationer uppträder inte sällan på festivaler. Årets superkombo på Jazz à Juan var kvartetten Manu Katché/Richard Bona/Éric Legnini/Stefano Di Battista, trummor, bas/sång, piano resp. saxofoner.
Klockan var bortåt 11 på torsdagskvällen när två farbröder släntrade in på scenen. Chick Corea satte sig på pianopallen, vände sig mot publiken och sa: ”Hi! Jag vet att klockan är mycket och att ni har varit här i flera timmar och måste vara trötta och hungriga så det är helt ok om ni måste gå snart. Vi spelar en stund så stanna så länge ni kan. Hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll.” Ödmjukt och avslappnat kommunicerande och så långt från de divalater som vissa av hans (avsevärt mindre berömda) musicerande kolleger håller sig med.
Och visst spelade de, Chick Corea, 73 och kontrabasisten Stanley Clarke, 63, förenade i ett avskalat, tätt och lustfyllt akustiskt duospel. Två musikanter som känner varandra väl, efter 40 års samspelande av och till. På programmet stod låtar ur 70-talets legendariska jazz-rock-fusion-projekt Return to Forever.
Smittande, ursprungstypisk New Orleans-jazz är Preservation Hall Jazz Bands signum. Glädje! Det åtta man starka bandet, som firade 50-årsjubileum ifjol, vilar dock inte enbart på gamla lagrar utan spelar även nytt på traditionellt vis. Deras aktuella album, That’s It!, utgörs av nya låtar av Ben Jaffe & Jim James från My Morning Jacket.
Bland övriga konserter, som jag mer eller mindre engagerat tog del av, fanns den amerikanske sångaren och pianisten John Regen, som fick mig att tänka på Billy Joel.
Under festivalen finns även två off-scener, som ger gratiskonserter. En i Juan-les-Pins och en i centrala Antibes (Place de Gaulle). Har man tur kan man även möta musiken på strandpromenaden eller gatan.
Jazz à Juan alltså, en musikmönstring på hög nivå och av bästa slag. Årets publik kunde räknas in till 26 000. Lockas du till ett besök nästa sommar kanske – lite framförhållning kan ju inte skada – kan jag nämna att biljetterna kostar €25-75/konsertkväll. Två av de tio konsertkvällarna är dock gratis, bland annat den som äger rum på Nationaldagen, 14 juli. Både program- och biljettsläpp sker någon gång på vårkanten. Boka kan man genom turistbyrån Antibes/Juan-les-Pins, som även är arrangör.
Ja, nu har du läst texten om och sett bilderna från årets Jazz à Juan. Återstår alltså bara musiken för den kompletta ”jag var visserligen inte där, men det känns ändå så”-upplevelsen. Och soundtracket till min upplevelse (som var där) hör du i LEXsommar i P2. (Programmet tillgängligt tom. 13 sep.)
LEX Pop-Up 