Susanne Sundfør på Cirkus

Första gången jag hörde henne var vid en musikalisk soaré i residenset hos den dåvarande och kulturengagerade norske ambassadören Odd Fosseidbråten, i maj 2008. Hon satte sig vid flygeln och sjöng så känsligt att vi lyckligt inbjudna blev alldeles andlösa…

Susanne_Sundfør_2016-4 / © LEX 2016

Även om Susanne Sundfør var ett helt obekant namn i vårt land var hon redan då hur stor som helst på andra sidan kölen. På blott ett par år och lika få album hade denna jente från Haugesund slagit igenom, såväl publikt som hyllad av kritiken. Hennes singel Walls toppade alla norska radio- och iTunes-listor. Hela Norge både pratade om och lyssnade till denna då nyss fyllda 22-åriga singer/songwriter. Ännu ett kvitto på sin talang och popularitet fick Sundfør när hon förärades Spellemannprisen, dvs. den norska Grammis-motsvarigheten, för det självbetitlade debutalbumet. En skiva med vackert vemodiga sånger till klassiskt klingande pianospel eller gitarr – hon hanterar båda instrumenten.

Susanne_Sundfør_2012-1 / © LEX 2016Susanne_Sundfør_2012-2 / © LEX 2016

Andra gången jag hörde henne live var fyra år senare i samband med turnén som följde på albumet The Silicone Veil. Lokalen denna gång var publik, Södra Teaterns Kägelbana. Nu var hon en etablerad artist med internationellt skivkontrakt. Melodierna fanns kvar, men det akustiska singer/songwriter:iet hade ersatts av en muskulösare, elektronikafierad stil. Ljudbilden var avsevärt större och tyngre, ljusshowen påkostad.

Susanne_Sundfør_2012-3 / © LEX 2016

De senaste åren har jag i ärlighetens namn inte haft riktig koll på henne, exempelvis har jag inte hunnit lyssna in Susanne Sundførs senaste album, det kritikerrosade Ten Love Songs, som kom ifjol. Hursomhelst, igår gav hon en ny konsert i Stockholm igen, på Cirkus. Och jag var där!

Susanne_Sundfør_2016-1 / © LEX 2016Susanne_Sundfør_2016-6 / © LEX 2016Susanne_Sundfør_2016-2 / © LEX 2016Susanne_Sundfør_2016-3 / © LEX 2016Susanne_Sundfør_2016-5 / © LEX 2016

Publiken var full av den entusiasm som jag dessvärre saknade. Ömsom syntigt bombastigt, ömsom maskinhårda grooves. Samt, med i sammanhanget, något udda akustiska balladinslag. Sundførs stora, om än inte helt tonsäkra stämma, var det som bar konserten – en blott 70 minuter kort dito.

Susanne_Sundfør_2016-7 / © LEX 2016

Pianisten Piovani på pallen

Nicola_Piovani-1 / © LEX 2015

Han komponerar kammarmusik och symfonier, men framför allt består italienaren Nicola Piovanis verksförteckning av filmmusik. Mängder av filmmusik! Han har bidragit med musiken till uppåt 150 filmer och samarbetena inkluderar bland andra landsmännen Federico Fellini, Giuseppe Tornatore, Nanni Moretti och bröderna Taviani jämte ett antal utländska regissörer. 1999 belönades Piovani med en Oscar för bästa originalmusik i Roberto Benignis tragikomiska film La vita è bella, sv. Livet är underbart.

Nicola_Piovani-2 / © LEX 2015

Maestro Piovani presenterade själv nöjsamt sin musik (och satte tolken på knepiga kunskapsprov i grekisk mytologi!)

Maestro Piovani presenterade själv nöjsamt sin musik (och satte tolken på knepiga kunskapsprov i grekisk mytologi!)

Nicola Piovani hyllas under årets Italienska Filmfestivals vars 18:e upplaga inleds idag på biografen Sture. Med anledning av detta gav Piovani och hans fyra medmusiker en exklusiv konsert i Konserthusets Grünewaldsalen igår. Vid denna Concerto in quintetto framfördes ett knippe sammanvävda, melodiska stycken ur Piovanis digra opus av film- och scenmusik, arrangerade för kvintett.

Nä, inte den bästa fotovinkeln – första radens ytterkant. Tvingades ta rygg på pianisten och trummisen var dold bakom flygeln. Men jag hörde bra!

Nä, inte den bästa fotovinkeln – första radens ytterkant. Tvingades ta rygg på pianisten och trummisen var dold bakom flygeln. Men jag hörde bra!

Den italienska ambassadrisen Elena Basile (sekunderad av ambassadrådet Pierluigi Ferraro) stod värdinna för denna hyllningskonsert, som följdes av en mottagning i Konserthusets foajé.

Den italienska ambassadrisen Elena Basile (sekunderad av ambassadrådet Pierluigi Ferraro) stod värdinna för denna hyllningskonsert, som följdes av en mottagning i Konserthusets foajé.

Syntigt värre

Marnie1 / © LEX 2015 Synthpop och new wave, element av electroclash som utvecklades mer åt shoegazing och dream pop… Ja, se där en initierad term-droping-beskrivning av Liverpoolkvartetten Ladytrons musikstil(ar). Gruppen har med sina fem album och en handfull hits under ett drygt decennium nått internationell framgång. Helen Marnie heter den karakteristiska rösten i Ladytron och hon är även soloartist. Igår inledde hon sin turné på en snudd på ett fullsatt Debaser Strand, till vilken jag var inbjuden! Marnie2 / © LEX 2015 Jag som knappast kan räkna mig till Ladytrons största fans fann konserten rätt enahanda för att inte säga tråkig. Stelt, inte mycket till show – förutom snyggt ljus. Dessutom lät alla låtar – i mina öron – mer eller mindre likadana. Mycket synt och Marnies röst. Flertalet i publiken var emellertid mycket nöjdare och mer entusiastiska än jag… vilket ju om inte annat höjde stämningen! Marnie4 / © LEX 2015Marnie3 / © LEX 2015

Kvällens DJ

Kvällens DJ: Natasha Kudrjavtseva

Rivierajazz

Jazz-à-Juan37 / © LEX 2014

Vid Medelhavets Riviera, Côte d’Azur, mittemellan Nice och Cannes, ligger tvillingstäderna Antibes & Juan-les-Pins. Den senare är väl mer än mondän, för att inte säga nyrik badort, om än med kulturella traditioner. På 1920- och 30-talen, under The Jazz Age, blev staden en mötesplats i Europa för amerikanska intellektuella och modernister. Det var författarparet F. Scott & Zelda Fitzgeralds hem och Ernest Hemingway arbetade här. Senare sökte Pablo Picasso en ateljé i Juan-les-Pins, men fann ingen som passade. Han flyttade därför en kvarts promenad bort till Chateau Grimaldi, ett 1500-t:s slott längst ut på udden i Antibes gamla stad, med majestätisk utblick över havet.

Jazzeran, denna litterära och konstnärliga epok, har sedermera manifesterat sig i form av en festival, närmare bestämt Europas äldsta jazzfestival. Under tio julidagar, eller korrektare, kvällar, år efter år samlas här några av såväl de största och berömdaste stjärnorna som de mest spännande, nya artisterna. Årets festival var den 54:e i ordningen, den första Jazz à Juan ägde rum år 1960. För min del var årets visit min tredje.

Jazz-à-Juan38 / © LEX 2014

”Alla” har under detta dryga halvsekel stått på scenen i Juan-les-Pins: Charles Mingus, Ray Charles, Michel Legrand, Miles Davis, Ella Fitzgerald & Sarah Vaughan, Al Jarreau, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Stan Getz, Sonny Rollins, Carlos Santana, operasångerskan Jessie Norman, Michel Petrucciani, McCoy Tyner och Keith Jarrett, som är en återkommande och snudd på exklusiv attraktion…

Jazz à Juan skapades som en hyllning till stadens adopterade son, den amerikanske sopransaxofonisten Sidney Bechet (1897-1959), en av jazzens första betydande solister. Han tillbringade sina sista tio år i livet i Frankrike, åtnjöt en karriär som jazzmusiker som ingen tidigare, sålde mängder av skivor och sålde ut även de största konsertsalarna… Kort sagt, uppskattades han lika mycket som Édith Piaf och Maurice Chevalier.

Jazz-à-Juan1 / © LEX 2014

En gång om året monteras här upp en stor scen, alldeles vid Medelhavet, i parken, (Jardins de) la Pinède Gould, med alla de skulpturala träden som också givit badorten dess namn. Juan-les-Pins betyder ”Juan vid tallarna”. Scenen saknar fond, i stället utgör själva Medelhavet bakgrunden, i skymningen, i blå timmen och i den svarta, sena kvällen. I fjärran skymtar öarna Îles de Lérins utanför Cannes och de röda Esterelbergen.

Detta är utan tvivel den tjusigaste inramningen för en musikfestival som jag har besökt. Utsikten från Stockholm Music and Arts, den tidigare Jazzfestivalen, på Skeppsholmen med sin Strandvägen- & Djurgårdsfond skäms verkligen inte för sig, men det här är snäppet värre.

Jazz-à-Juan30 / © LEX 2014

Årets Jazz à Juan bjöd, som vanligt, en line-up som heter duga! Vad sägs om George Benson, Jamie Cullum, Joss Stone, duon Chick Corea & Stanley Clarke, superkvartetten Manu Katché/Richard Bona/Eric Legnini/Stefano Di Battista, Preservation Hall Jazz Band samt det stora dragarnamnet Stevie Wonder, för att bara nämna några av de mest kända artisterna. Själv såg jag extra mycket fram emot några av de mindre namnen, som sångarna Imelda May och Alex Hepburn, som jag bara hört – och gillat – på skiva. Men allra mest ville jag äntligen få uppleva Youn Sun Nah, en av mina absoluta sångarfavoriter. Jag tar, inte utan en viss stolthet, åt mig äran av att redan för fem år sedan ha introducerat henne för den svenska publiken i mitt radioprogram, ad lib.

Jazz-à-Juan9 / © LEX 2014

Youn Sun Nah, är en av världens bästa vokalister, om du frågar mig! Född i Sydkorea, där hon redan var stjärna innan hon flyttade till Paris för att lära sig sjunga jazz. Genom en vän mötte hon den svenske jazzgitarristen Ulf Wakenius och deras integrerade samspel är själva navet i YSN Quartets speciella artisteri. Konserten på Jazz à Juan var inget annat än magisk, som det brukar heta. Att dricka en öl med denna fantastiska artist i hennes loge efteråt var inte så dumt det heller… Fastän jag därmed nästan helt missade energiknippet och publikfavoriten Jamie Cullums gig.

Jazz-à-Juan7 / © LEX 2014Jazz-à-Juan8 / © LEX 2014Jazz-à-Juan6 / © LEX 2014

Som på alla jazzfestivaler råder även på Jazz à Juan en viss genreupplösning och begreppet jazz får knappast uppfattas puristiskt. Musiken kan vara jazzigt poppig, rockig, soulig, bluesig… Eller rockabillysk, som hos Imelda May.

Jazz-à-Juan34 / © LEX 2014Jazz-à-Juan31 / © LEX 2014

Irländskan Imelda May är inte bara en helt oemotståndlig, visuell uppenbarelse i sin stilsäkra femtiotalslook och en utstrålning på högspänningsnivå, vilket väl bilderna här vittnar om. Hennes musik står ingalunda efter. Med muskulös röst och massor av cool energi levererar hon sin rockabilly, blues & jazz så att även den mest tunggumpade av den sittande publiken bara måste upp och rocka! Retro javisst, men med en helt egen nutidstwist. Förträffligt!

Jazz-à-Juan33 / © LEX 2014Jazz-à-Juan32 / © LEX 2014Jazz-à-Juan35 / © LEX 2014

Om Imelda May överträffade mina högt ställda förväntningar blev engelskan Alex Hepburn mycket mer av en besvikelse. Hennes soul/r’n’b som lovade så gott på albumet Together Alone var måttligt upphetsande live.

Jazz-à-Juan4 / © LEX 2014Jazz-à-Juan3 / © LEX 2014Jazz-à-Juan5 / © LEX 2014

För att fortsätta med ännu en sångerska, så gillar jag verkligen den amerikanska croonern Stacey Kent. Hon sjunger med en sällsynt naturlig timbre, otillkrånglad frasering och charmerande chosefrihet. Efter att tidigare har lånat sin röst till den stora amerikanska sångboken har hon på de senaste skivorna sjungit på franska, och liksom många andra kallade sångare, tagit sig an den brasilianska bossa nova-repertoaren. Tyvärr är en stor utomhusscen i fullt dagsljus inte de bästa förutsättningarna för Ms Kents och hennes kvartetts tillbakalutade intimjazz, vilken gör sig bättre i mindre (och mörkare) lokaler.

Jazz-à-Juan24 / © LEX 2014Jazz-à-Juan23 / © LEX 2014Jazz-à-Juan22 / © LEX 2014

Jazz-à-Juan12 / © LEX 2014

All Star-konstellationer uppträder inte sällan på festivaler. Årets superkombo på Jazz à Juan var kvartetten Manu Katché/Richard Bona/Éric Legnini/Stefano Di Battista, trummor, bas/sång, piano resp. saxofoner.

Jazz-à-Juan10 / © LEX 2014Jazz-à-Juan11 / © LEX 2014Jazz-à-Juan13 / © LEX 2014

Jazz-à-Juan25 / © LEX 2014

Klockan var bortåt 11 på torsdagskvällen när två farbröder släntrade in på scenen. Chick Corea satte sig på pianopallen, vände sig mot publiken och sa: ”Hi! Jag vet att klockan är mycket och att ni har varit här i flera timmar och måste vara trötta och hungriga så det är helt ok om ni måste gå snart. Vi spelar en stund så stanna så länge ni kan. Hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll.” Ödmjukt och avslappnat kommunicerande och så långt från de divalater som vissa av hans (avsevärt mindre berömda) musicerande kolleger håller sig med.

Jazz-à-Juan26 / © LEX 2014Jazz-à-Juan28 / © LEX 2014Jazz-à-Juan27 / © LEX 2014

Och visst spelade de, Chick Corea, 73 och kontrabasisten Stanley Clarke, 63, förenade i ett avskalat, tätt och lustfyllt akustiskt duospel. Två musikanter som känner varandra väl, efter 40 års samspelande av och till. På programmet stod låtar ur 70-talets legendariska jazz-rock-fusion-projekt Return to Forever.

Jazz-à-Juan29 / © LEX 2014

Smittande, ursprungstypisk New Orleans-jazz är Preservation Hall Jazz Bands signum. Glädje! Det åtta man starka bandet, som firade 50-årsjubileum ifjol, vilar dock inte enbart på gamla lagrar utan spelar även nytt på traditionellt vis. Deras aktuella album, That’s It!, utgörs av nya låtar av Ben Jaffe & Jim James från My Morning Jacket.

Jazz-à-Juan18 / © LEX 2014Jazz-à-Juan20 / © LEX 2014Jazz-à-Juan19 / © LEX 2014

Bland övriga konserter, som jag mer eller mindre engagerat tog del av, fanns den amerikanske sångaren och pianisten John Regen, som fick mig att tänka på Billy Joel.

Jazz-à-Juan16 / © LEX 2014Jazz-à-Juan15 / © LEX 2014

Under festivalen finns även två off-scener, som ger gratiskonserter. En i Juan-les-Pins och en i centrala Antibes (Place de Gaulle). Har man tur kan man även möta musiken på strandpromenaden eller gatan.

Jazz-à-Juan17 / © LEX 2014Jazz-à-Juan36 / © LEX 2014

Jazz à Juan alltså, en musikmönstring på hög nivå och av bästa slag. Årets publik kunde räknas in till 26 000. Lockas du till ett besök nästa sommar kanske – lite framförhållning kan ju inte skada – kan jag nämna att biljetterna kostar €25-75/konsertkväll. Två av de tio konsertkvällarna är dock gratis, bland annat den som äger rum på Nationaldagen, 14 juli. Både program- och biljettsläpp sker någon gång på vårkanten. Boka kan man genom turistbyrån Antibes/Juan-les-Pins, som även är arrangör.

Jazz-à-Juan2 / © LEX 2014Jazz-à-Juan41 / © LEX 2014Jazz-à-Juan39 / © LEX 2014Jazz-à-Juan40 / © LEX 2014

Ja, nu har du läst texten om och sett bilderna från årets Jazz à Juan. Återstår alltså bara musiken för den kompletta ”jag var visserligen inte där, men det känns ändå så”-upplevelsen. Och soundtracket till min upplevelse (som var där) hör du i LEXsommar i P2. (Programmet tillgängligt tom. 13 sep.)

Jazz-à-Juan21 / © LEX 2014

 

 

Lia ❤ Franz = sant!

LiaPale1 / © LEX 2013

Lia Pales just utgivna debutalbum heter Gone Too Far. På konvolutet kan man läsa att musiken på skivan är av ”berT”, arrangerad av ”shoE”, medan texterna är skrivna av en viss ”Will milleR”… Hmm…

När jag sedan matar in skivan i laserlådan – jo, jag använder ännu fysiska skivor! – så går det inte många sekunder innan musiken klingar bekant. Fast ändå inte! Första spåret, med titeln You Will Not Hear Me Leaving är ju Gute Nacht, den första sången ur cykeln Winterreise, som österrikaren Franz Schubert komponerade 1827 på den tyske diktaren Wilhelm Müllers 24 dikter. shoE berT, Will milleR… Just det, mycket riktigt, Lia Pales album Gone Too Far är ett jazzigt arrangemang av tolv, således hälften av sångerna ur Winterreise. Inte på originaltyska, utan (internationellt mer gångbar?) engelska, i översättning av Fräulein/Ms Pale själv.

Igår, på Skärtorsdagskvällen, framförde denna 27-åriga österrikiska sångerska på Fasching i Stockholm, sin tolkning av Vinterresan, som en cykel för röst och pianokvartett. Hennes medmusiker är saxofonisten Fabian Rucker, kontrabasisten Hans Strasser, Ingrid Oberkanins på trummor samt den schweiziske pianisten Mathias Ruegg, grundare av Vienna Art Orchestra. Ruegg, alias shoE, är alltså den som så snyggt och med känsla för materialet arrangerat hela ”resan”.

LiaPale4 / © LEX 2013LiaPale3 / © LEX 2013LiaPale6 / © LEX 2013

Som en musikalisk resa presenterar Lia Pale inledningsvis även konserten. En resa om liv, glädje, kärlek, besvikelser och död. Det dröjer ända till extranumret innan hon avslöjar vilka som egentligen är upphovet till musiken som hon & bandet framfört under halvannan timme. En upplysning som dock inte syntes vara alltför bekant för den glest besatta, men mycket uppskattande publiken.

För det var en smått betagande och finstämd, fri tolkning av detta Schubertska farväl, som vi fick vara med om. En tidlös vokaljazz i kammarformat. Skivans 12 sånger hade utökats till 17. Lia Pale har en ljus, expressiv röst som hon nyanserar med inlevelse. I kombination med sin livliga gestik och chosefria framtoning är hon dessutom en scenpersonlighet som håller ens blick och uppmärksamhet.

LiaPale5 / © LEX 2013

Som sista extranummer begår Lia Pale folkvisan Jag vet en dejlig rosa, på svenska! Det visar sig nämligen att hon studerat på Artisten, Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, under ett år. Välkommen tillbaka/Willkommen zurück, Lia!

LiaPale2 / © LEX 2013

Jazz på Skärtorsdagen

Lia Pale1 / LEX 2013

Lia Pale heter denna unga, begåvade sångerska från Wien. Jazz är hennes genre, men musiken hon begår på sitt alldeles färska debutalbum Gone Too Far är (delar av) Franz Schuberts & Wilhelm Müllers Winterreise! Och det gör hon så intressant och snyggt att jag utan någon som helst tvekan låter mig lockas till Fasching i kväll, då Lia Pale med band står på scen. Kanske frestar hon även dig?

http://www.youtube.com/watch?v=Bd7ppyCxj3Y

Andakt i ett annorlunda kyrkorum

I fredags kväll var det högmässa på Södra Teaterns Kägelbana… Eller åtminstone snudd på! Efter att tidigare ha förlagt sina framträdanden i Allhelgonakyrkan resp. Annedalskyrkan i Göteborg, så tog Anna von Hausswolff denna gång med sig kyrkorgeln (nåja, inte bokstavligen, men väl dess sound) till ett utsålt Kägelbanan.

Ja, jämförelsen med högmässan haltar förstås något eftersom AvH ju inte predikar utan med sin stora och uttrycksfulla stämma ger röst åt sina ödesmättade melodier i ett stort, mörkt ljudlandskap. Fast, precis som på senaste cd:n Ceremony ligger fokus mer på den gotiskt doftande musiken och mindre kring den 26-åriga göteborgskans sång. Musiken, där von Hausswolff på sin synt lägger tunga, dramatiska kyrkorgelsriff och hennes 4-mannaband fyller på med en ljudmatta distade gitarrer & tunga pukor.

Mycket till scenshow eller mellansnack bjuds det inte på, utan scenen, inklusive den rätt diskret placerade Anna själv (längs till höger på bilden), är svagt upplyst i blått. En måne i olika faser, som projiceras i den dunkla fonden, är den enda visuella dekoren.

En rätt mäktig konsert var det i alla fall, denna Anna von Hausswolffska musikandakt.

http://www.youtube.com/watch?v=QbP–RsNj70