Sånger från fjärde däck

på Viking Lines M/S Mariella

Genom isen

Ljudet genom skrovet av hur fartyget banar sig genom det kompakta istäcket/sörjan där man ligger och försöker sova i sin hytt en tio meter ovanför vattenlinjen…

… det tar jag med mig efter just den fullbordade Helsingforskryssningen med Viking Lines M/S Mariella. Finlandsbåten som isbrytare (kändes det åtminstone som). Med kapuschongen neddragen dristade jag mig ut och upp på bryggdäck i dagningen för att riktigt fånga Finska vikens frusna Tarkovskijstämning…

När jag inte blickade ut över ishavet hängav jag mig åt kryssningspassagerarens älsklingssysselsättningar, d.v.s. att medelst mat och dryck, dans och karaoke samt taxfree fördriva tiden till ankomsten.

Maten på utresan, en trerättersmeny i à la carte-restaurangen Food Garden: Renfilé, karljohansvampsmaksatt blomkålspuré, lingonsirap / Helstekt oxfilé, rödvinssky, potatisfondant, haricots verts / Mangosorbet, jordgubbar, kokosmarshmallows med Floralis Moscatel Oro i glaset. Remy Martin avec:ade kaffet.

På återfärden var det Viking-buffén som gällde – en gedigen bukfyllare. Mina fat…

Ett par av drinkarna och somt av underhållningen ombord…

Nåja, karaoken och dansen avnjöts passivt, fast en flaska eller två bar jag i alla fall i land…

Moi moi, Helsinki!

Fjolårets kryssning gick inte genom is utan genom öppet hav i halv storm…

Resemässan är målet

Det nya reseåret 2016 inleds för min del med en resa till en resemässa: Matka Nordic Travel Fair i Helsingfors, Nordeuropas största. Med 900 utställare från 90-talet länder från världens alla hörn är den som något av en jordenruntresa på en dag.

Matka, som firar 30 års-jubileum i år. Här knyter inte bara besöksnäringens olika aktörer affärskontakter utan mässan lockar även stora skaror av den reseintresserade allmänheten – bortåt 70 000 besökare väntas under de fyra mässdagarna på Messukeskus.

Här kan man drömma sig bort till nya exotiska destinationer som Kirgizistan och Tatarstan eller kanske hägrar en tur på pariserhjulet i Tjernobyl? Annars kan man ju jämföra ambitionen och storleken på montrarna, exempelvis Syd- resp. Nordkoreas, eller bara begapa de olika uttrycken av folklore, dekorativt konsthantverk, musik och dans som livar upp ett besök på Matka.

Eftersom resemässan TUR i Göteborg har kastat in badlakanet så äger Matka numera marknaden för resemässor i Norden. Ånyo måste jag även konstatera att med svenskan kommer man inte långt på Matka; utställningskatalogen och övrigt informationsmaterial är på finska (med minimal översättning till engelska) och flertalet av utställarna skakar oförstående på huvudet när man använder Suomis andra officiella språk…

Båtfärden till (och från) årets Matka kommer i nästa inlägg medan rapporten från Matka-besöket 2015 kan betraktas här.

Kryss mot mässa

Klicka på bilderna! Vissa innehåller textuell mervärdesinfo.

På andra sidan havet, i Helsingfors mässcentrum, Messukeskus, äger Nordens största resemässa, Matka, rum. Årets upplaga mönstrar utställare från 86 länder, från Finlands inhemskheter till dess närområde och vidare till Fjärran Östern, Karibien och Sydamerika. Ca 70 000 besökare, varav en fjärdedel är branschfolk, journalister och bloggare, väntas under de fyra dagarna. Själv är jag här för första gången.

Här blandas B2B med lättsammare inslag av färggrann etnicitet… Som exempelvis thailändskt blommåleri, hieroglyfer på papyrus samt orientalisk dans. Och livemusik av nationalkompositören Jean Sibelius – en av tre 150-årsjubilérande kulturpersonligheter som värdlandet lockar sina turister med 2015. De andra två är konstnärerna Akseli Gallen-Kallela och Pekka Halonen.

Jag kan konstatera att svenska språkets ställning på Matka 2015 är svag, för att inte säga osynlig. En internationell resemässa, med många utländska besökare, borde åtminstone ha en tvåspråkig utställningskatalog, men Mondo som den heter, är endast på finska.

Av Helsingfors stad såg jag föga denna gång, tyvärr. På en 40-timmarskryssning tillbringas 33 timmar ombord, medan vistelsen på land var reserverad för mässbesöket. Här i alla fall en morgonbild från inloppet…

Till (och från) dagen på Matka kryssade jag med Viking Lines M/S Gabriella. På utfärden bjöds det på middag i finrestaurangen Food Garden. (klicka på bilden för meny)

Laxtartaren var godast i den inte helt lyckade förrättskombon, som sänktes av den obegripliga, stelnade osten – riktigt cheesy. (Den frysta?) hälleflundran hade mått bra av att ligga kvar på hällen en stund till, på lägre temperatur…

På återfärden var det den östersjökryssklassiska buffén som gällde – här ett par av mina tallrikar…

Underhållning ombord: dansant i Fun Club och en – bra! – Elvis-look-alike/Johnny Cash-sound-alike i Puben… Samt sprit och folk!

Allt medan det blåste halv storm på Ålands hav så det gällde hålla i glasen. När morgonen randades var Östersjön åter lugn…

Familjefrukost med utsikt över Stockholms skärgård

Klicka på bilderna! Vissa innehåller textuell mervärdesinfo.

Leipzig

I oktober var jag i Leipzig och Berlin för att göra research inför den radiospecial jag skulle sända på 25-årsdagen av Murens fall. Besöket i Leipzig varade endast ett par dagar och fokus låg sålunda på den sk. fredliga revolutionen. Schemat var komprimerat och så mycket tid över till annat fanns inte. De få stunder jag ändå fick kommer här i bilder…

Det regnade vid ankomsten…

Ingen annan stad i Europa lär ha så många sammanhängande arkader och innergårdar som Leipzigs centrum, de äldsta så gamla som 500 år. I bilden ovan Steibs Hofs prakt.

Medan regnet bara öser ned är det lika så gott att söka skydd i det anrika, jugendinredda Kaffeehaus Riquet för en Einspänner, dvs. kaffe med vispad grädde och körsbärstårta (med ett krokodilgap).

I den gamla kyrko- & kulturstaden Leipzig blandas den fridfulla småstadskänslan med en unik musiktradition. Staden har hyst mången berömdhet genom århundradena: Richard Wagner, Felix Mendelssohn, Gustav Mahler, Robert & Clara Schumann samt Martin Luther, Johann Wolfgang Goethe och Friedrich Schiller, för att nämna de största namnen. Och så Bach förstås!

Musikaliska pilgrimer får mer Johann Sebastian för sina pengar i Leipzig än på någon annan destination. I Thomaskyrkan, den 800 år gamla gotiska hallkyrkan, var Bach kantor och körledare 1723-1750 och komponerade här sina största mästerverk. Här ligger han också begraven.

Gammal tradition & nyare… Zum Arabischen Coffe Baum har serverat kaffe sedan 1711, vilket gör det till ett av Europas äldsta kaffehus!

Allvar på lek

Leipzig är idag är en av få ekonomiskt framgångsrika städer i östra Tyskland; man talar om ”Hajpzig” och om ett nytt lill-Berlin. Till skillnad från den kroniskt finansiellt trängda stora Berlin (20 mil nordost) har man god ekonomi, bland annat tack vare att ett par bilfabriker har öppnat produktionsanläggningar här. Ordning i finanserna har också fört med sig etablerandet av ett ambitiöst konstutställnings- & gallerikluster som håller till i en fd. jättelik bomullsfabrik, Leipziger Baumwollspinnerei. Detta är Leipzigs unika utropstecken, värd en egen resa till stadsdelen Plagwitz!

Från bomull till kultur: 100 konstnärsateljéer, 11 gallerier, ett internationellt dans- och koreograficentrum, målarskolan kring Neo Rauch och en hel del till har tagit plats i detta före detta bomullsspinneri, som en gång var Europas största. Idag är denna fabriksstad en av de intressantaste produktions- och utställningsplatserna för samtida konst och kultur och en mötesplats för arkitekter, designers, smyckes- och modeskapare och konstnärer.
Här några av de aktuella utställningarna… (klicka på bilderna för mer info)

Efter kultur för ögat, detsamma för gommen – så här åt & drack jag i Leipzig…
(klicka på bilderna för meny)

Middag på restaurangen högst upp i Panorama Tower vid Augustusplatz. Utsikten bättre än maten…

Lunch på Restaurant Stelzenhaus, Leipzig-Plagwitz (i närheten av Spinnerei)

Middag på Restaurant Weinstock, Markt

Ja, det var väl just allt jag hann med under min korta Leipzig-vistelse. Återkommer gärna, inte minst till Spinnerei. Och gärna när det inte regnar så mycket. Auf Wiedersehen!

Så här fluffar man till kuddarna på Hotel Days Inn Leipzig City Centre

Klicka på bilderna! Stundom ges där extrainfo.

25 år sedan Berlinmurens fall

Den 9 nov i år var det på dagen ett kvartssekel sedan Berlinmurens fall. Den korroderade järnridå, som delade Europa sedan Andra världskrigets slut, revs ned. Det kommunistiska östblocket föll samman och Tysklands folk återförenades.

En kort historisk återblick…

Den 7 oktober 1949 grundades DDR (Deutsche Demokratische Republik) i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland. Östberlin utsågs till dess huvudstad. DDR leddes av ett enda politiskt parti, SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) och dess förste partiledare Walter Ulbricht.

Kontrollen av medborgarna och de ”oliktänkande” i den nya staten var synnerligen hård. Den utövades av Ministeriet för Statssäkerheten (MfS eller Stasi) som noga kartlade dem som rubricerades som ”De andra”. Strax innan DDR:s sammanbrott hade MfS ca 97 000 anställda samt en armé av ca 173 000 angivare, s.k. inofficiella medarbetare (IM). En medborgare kunde dömas till två års fängelse om hen bara funderade på att fly från republiken. Åtta års fängelse väntade den som försökte hjälpa någon att ta sig över gränsen. Författare, dramatiker och journalister bevakades extra noga och en klassiker i världslitteraturen, George Orwells profetiska dystopi ”1984” var bannlyst av myndigheterna.

I juni 1953 ägde en resning rum bland folket, som dock slogs ner av den sovjetiska militären och den östtyska Volksarme. Den 13 augusti 1961 började man uppföra en hög mur i Östberlin och längs gränsen mot Förbundsrepubliken. Av SED kallades den för ”Antifascistisk skyddsvall” och ansågs nödvändig för att: ”hindra kapitalister från väst att ta sig in i det socialistiska paradiset.” Det var dock östtyskar som fick förbudet att lämna sin del av staden. Bakom muren och taggtråden blev över 17 miljoner tyskar fångar under den kommunistiska diktaturen.

Ulbricht tvingades avgå i en kupp 1971. Han ersattes av Erich Honecker, som tillsammans med den nitiske Stasi-chefen Erich Mielke styrde den s.k. ”Arbetar- och bondestaten” med järnhand fram till dess undergång. Honeckers dagar blev i sin tur räknade, när denne vägrade inse att tiderna höll på att förändras och när Michail Gorbatjov i Moskva till slut tog sin hand från honom. Dagarna efter det krisartade 40-åårsjubileet av DDR:s tillkomst i oktober, tvingades Honecker att avgå. Han ställdes inför rätta, men kunde inte dömas pga. sjukdom. Honecker dog 1994 i exil i Chile.

Berlin-murens fall föregicks dock av viktiga händelser under hösten 1989. Runtom i DDR började man demonstrera för ökad frihet. Särskilt uppmärksammade blev de stillsamma måndagsprotesterna i Leipzig, där både kyrkans representanter och kulturpersonligheter deltog. De stora demonstrationerna blev en massrörelse den 9:e oktober 1989.

På Leipzig centrala torg Augustusplatz ligger konserthuset, Gewandhaus, dit man för en billig penning kunde lyssna på en klassisk konsert. Kapellmästaren för dess berömda symfoniorkester under mer än ett kvartssekel (1970-96) var Kurt Masur, som även spelande en viktig roll under måndagsdemonstrationerna. Den 4 september 1989 samlades 1 200 östtyska medborgare i Nikolaikyrkan i Leipzig för en fredsbön. En månad senare fyllde 20 000 demonstranter hela stadskärnan. Man krävde fria val, frihet att resa och att säkerhetspolisen Stasi skulle avskaffas.

Måndagen den 9 oktober var antalet demonstrerande över 70 000! Stämningen var laddad. Det ryktades om att makthavarna beslutat om en s.k. ”Pekinglösning” – säkerhetsstyrkorna skulle anfalla demonstranterna på ett liknande sätt som under massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking i juni samma år. Alla sjukhus var mobiliserade och blodkonserver samlades in. Unga män som låg i lumpen kördes till Leipzig på extrauppdrag.

Samtidigt höll Kurt Masur och ett par andra kulturpersonligheter ett tal till folket och uppmanade till en dialog, avståndstagandet från våld och en fredlig lösning. Allt man önskade var en förändring. Oron bland demonstranterna var enorm. Det faktum att demonstrationen samlade så många gjorde att polisen inte vågade slå ner den. De inkallade soldaterna låg i full beredskap, men fick aldrig någon order om att ingripa. Samtidigt pågick förhandlingar. Kurt Masur och andra överläggande bidrog till att en oundvikligt blodig konfrontation uteblev. Demonstranternas fredliga seger skakade om den dåvarande regimen. Diktaturen var i praktiken besegrad. Murens fall var inte bara en tidsfråga utan en konsekvens av dessa händelser.

Efter sin Gandhi-liknande roll under måndagsdemonstrationerna hade Kurt Masur chansen att nomineras till DDR:s president. I likhet med författaren Stefan Heym tackade dock maestron nej till erbjudandet om att kandidera. Idag är denne tyske musikprofessor 87 år gammal och står ännu på pulten.

Själv besökte jag Leipzig för ett par månader sedan i samband med 25-årsfirandet av den s.k. magiska natten, den 9 oktober. Själva årsdagen högtidlighölls genom en fyra timmar lång ljusmarsch, Lichtsfest, längs den 3,6 km berömda demonstrationsleden. Med ljus i händerna gick hela Leipzig man ur huse längs de 16 stationerna, där musik- och scenframföranden, videoinstallationer samt ljud- & ljusprojektioner minde om händelserna för jämnt ett kvartssekel sedan.

En minnesgudstjänst anordnades i Nicolaikyrkan. I Gewandhaus talade den tyske presidenten Joachim Gauck, med presidenterna från Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern som inbjudna hedersgäster.

Nicolaikyrkan. Idag har Bachbysten sällskap av massor av tv.

Ingen 9 november utan den 9 oktober således. Friheten kom före enandet! Berlinmuren hade aldrig fallit utan den modiga massdemonstrationen i Leipzig.

Museet Zeitgeschichtlichen Forum Leipzig visar just nu utställningen ”Demokrati – nu eller aldrig” som påminner om oppositionsrörelsen och allt mod som krävdes från DDR-medborgarna för att Tyskland skulle bli ett igen. Utställningen sätter exempelvis ljuset på Ikeas utmärkta affärsförbindelser med den gamla kommunistregimen…

Efter månader av protester under hösten 1989 utlovades att östtyskar skulle beviljas fri utresa från landet. Regeringens talesman, Günter Schabowski råkade på en presskonferens att meddela att den nya regeln skulle gälla sofort – genast. Folk tog honom på orden och stormade gränsövergångarna i Berlin, framför allt den vid bron på Bornholmerstraße som skiljer stadsdelarna Prenzlauer Berg i öst och Wedding i väst åt. De oinformerade soldaterna stod handfallna och gav vika medan folk stormade jublande in i väst. I denna stund kollapsade Östtyskland och efter den torsdagskvällen hade muren i praktiken upphört att existera.

Tillsammans med sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien en vecka senare utgör Berlinmurens fall kulmen på den händelseutveckling som började med varvsarbetarnas strejk vid Leninvarvet i Gdansk i Polen i augusti 1980 och som ledde till Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut.

Ryssen Dmitrij Vrubels målning ”Min Gud, hjälp mig att överleva denna dödliga kärlek”. (Döds)kyssen mellan kommunistledarna, Leonid Brezjnev och Erich Honecker, högste sovjeten resp. Östtysklands president. Den mest berömda graffitin längs East Side Gallery.

I dag påminner Berlins murväg och de 30 stationer om stadens delning. Vill man följa i dess markerade kullerstensspår går vandringsrutten längs de sista kvarvarande vakttornen, från det turistiska East Side Gallerys 1,3 km (be)målade murrest i Friedrichshain – den längsta överlevande delen av Berlin-muren – förbi museer och minnesplatser såsom den legendariska gränsövergången i den tidigare amerikanska sektorn: Checkpoint Charlie

För att ända vid det mest gripande monumentet vid Bernauerstraße, där muren gick rakt i gm ett bostadsområde. Här har man bevarat en del av den s.k. ”dödens zon” mellan den första och andra muren. På en vägg visas fotografierna av de 136 personer, män, kvinnor och barn, som miste livet under flyktförsöken.

Det saknas ingalunda museer i Berlin som på olika vis berättar om tiden efter Andra världskriget fram till slutet av november 1989. Av dem jag har besökt rekommenderar jag speciellt två. Tränenpalast – Tårpalatset, gränsövergången vid järnvägsstationen på Friedrichstraße, där östtyskarna tog avsked från sina gäster, när dessa återvände till Västtyskland (östtyskarna hade ju ingen möjlighet följa med dem).

Det andra är Stasi-fängelset, Gedenkstätte Berlin-Hohenschönhausen, ett monument över 44 år av kommunistiskt förtryck. Inte helt enkelt att hitta dit, men absolut värt besväret.

Berlinmuren, eller resterna av den, är idag en fredssymbol och en påminnelse om att inget är hugget i sten eller gjutet i betong. 25 år är en kort tid i historiska sammanhang. Man kan bara hoppas på att vår kontinent om ytterligare 25 år får se tillbaka på Berlinmurens fall som en halvsekellång epok av fred och försoning.

Ovanstående är en förkortad, musikbefriad men bildberikad version av min tre timmar långa radiospecial som sändes den 9 nov. Se här!

Wolfgang Mattheuers bronsskulptur ”Jahrhundertschritt” (”Century Step”) från 1984. En allegori av Tysklands frenetiska historia. Figuren med sitt lilla huvud verkar springa framåt och visar samtidigt den kommunistiska näven och Hitlerhälsningen. Den står utanför Zeitgeschichtlichen Forum Leipzig.

 

Klicka på bilderna! Stundom ges där extrainfo.

Indirekt till Leipzig

Det är alldeles för tidigt för att det ska vara kul. Det är mörkt och så regnar det också… Jag är på Arlanda, på väg till Leipzig och därefter Berlin. Det ska bli ett radioprogram (och säkert även blogg/ar/ar) om 25-årsdagen av Murens fall och de omständigheter som ledde fram till denna monumentala händelse.

För att ta sig till Leipzig med Luftwaffe måste man mellanlanda i München. I stället för halvannan timmes flygtid fågelvägen tar det således tre gånger så lång tid…

Nå, ska man vänta på anslutande flyg är Flughafen München Franz Josef Strauss ändå en rätt trevlig flygplats. Man kan exempelvis putsa bort resdammet på sina skor. Eller så kan man shoppa loss på en lokalt tillverkad produkt…

… som tyvärr inte tillhandahölls för den fortsätta färden till Leipzig. Det blev i stället att ta trappan upp…

Rivierajazz

Vid Medelhavets Riviera, Côte d’Azur, mittemellan Nice och Cannes, ligger tvillingstäderna Antibes & Juan-les-Pins. Den senare är väl mer än mondän, för att inte säga nyrik badort, om än med kulturella traditioner. På 1920- och 30-talen, under The Jazz Age, blev staden en mötesplats i Europa för amerikanska intellektuella och modernister. Det var författarparet F. Scott & Zelda Fitzgeralds hem och Ernest Hemingway arbetade här. Senare sökte Pablo Picasso en ateljé i Juan-les-Pins, men fann ingen som passade. Han flyttade därför en kvarts promenad bort till Chateau Grimaldi, ett 1500-t:s slott längst ut på udden i Antibes gamla stad, med majestätisk utblick över havet.

Jazzeran, denna litterära och konstnärliga epok, har sedermera manifesterat sig i form av en festival, närmare bestämt Europas äldsta jazzfestival. Under tio julidagar, eller korrektare, kvällar, år efter år samlas här några av såväl de största och berömdaste stjärnorna som de mest spännande, nya artisterna. Årets festival var den 54:e i ordningen, den första Jazz à Juan ägde rum år 1960. För min del var årets visit min tredje.

”Alla” har under detta dryga halvsekel stått på scenen i Juan-les-Pins: Charles Mingus, Ray Charles, Michel Legrand, Miles Davis, Ella Fitzgerald & Sarah Vaughan, Al Jarreau, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Stan Getz, Sonny Rollins, Carlos Santana, operasångerskan Jessie Norman, Michel Petrucciani, McCoy Tyner och Keith Jarrett, som är en återkommande och snudd på exklusiv attraktion…

Jazz à Juan skapades som en hyllning till stadens adopterade son, den amerikanske sopransaxofonisten Sidney Bechet (1897-1959), en av jazzens första betydande solister. Han tillbringade sina sista tio år i livet i Frankrike, åtnjöt en karriär som jazzmusiker som ingen tidigare, sålde mängder av skivor och sålde ut även de största konsertsalarna… Kort sagt, uppskattades han lika mycket som Édith Piaf och Maurice Chevalier.

En gång om året monteras här upp en stor scen, alldeles vid Medelhavet, i parken, (Jardins de) la Pinède Gould, med alla de skulpturala träden som också givit badorten dess namn. Juan-les-Pins betyder ”Juan vid tallarna”. Scenen saknar fond, i stället utgör själva Medelhavet bakgrunden, i skymningen, i blå timmen och i den svarta, sena kvällen. I fjärran skymtar öarna Îles de Lérins utanför Cannes och de röda Esterelbergen.

Detta är utan tvivel den tjusigaste inramningen för en musikfestival som jag har besökt. Utsikten från Stockholm Music and Arts, den tidigare Jazzfestivalen, på Skeppsholmen med sin Strandvägen- & Djurgårdsfond skäms verkligen inte för sig, men det här är snäppet värre.

Årets Jazz à Juan bjöd, som vanligt, en line-up som heter duga! Vad sägs om George Benson, Jamie Cullum, Joss Stone, duon Chick Corea & Stanley Clarke, superkvartetten Manu Katché/Richard Bona/Eric Legnini/Stefano Di Battista, Preservation Hall Jazz Band samt det stora dragarnamnet Stevie Wonder, för att bara nämna några av de mest kända artisterna. Själv såg jag extra mycket fram emot några av de mindre namnen, som sångarna Imelda May och Alex Hepburn, som jag bara hört – och gillat – på skiva. Men allra mest ville jag äntligen få uppleva Youn Sun Nah, en av mina absoluta sångarfavoriter. Jag tar, inte utan en viss stolthet, åt mig äran av att redan för fem år sedan ha introducerat henne för den svenska publiken i mitt radioprogram, ad lib.

Youn Sun Nah, är en av världens bästa vokalister, om du frågar mig! Född i Sydkorea, där hon redan var stjärna innan hon flyttade till Paris för att lära sig sjunga jazz. Genom en vän mötte hon den svenske jazzgitarristen Ulf Wakenius och deras integrerade samspel är själva navet i YSN Quartets speciella artisteri. Konserten på Jazz à Juan var inget annat än magisk, som det brukar heta. Att dricka en öl med denna fantastiska artist i hennes loge efteråt var inte så dumt det heller… Fastän jag därmed nästan helt missade energiknippet och publikfavoriten Jamie Cullums gig.

Som på alla jazzfestivaler råder även på Jazz à Juan en viss genreupplösning och begreppet jazz får knappast uppfattas puristiskt. Musiken kan vara jazzigt poppig, rockig, soulig, bluesig… Eller rockabillysk, som hos Imelda May.

Irländskan Imelda May är inte bara en helt oemotståndlig, visuell uppenbarelse i sin stilsäkra femtiotalslook och en utstrålning på högspänningsnivå, vilket väl bilderna här vittnar om. Hennes musik står ingalunda efter. Med muskulös röst och massor av cool energi levererar hon sin rockabilly, blues & jazz så att även den mest tunggumpade av den sittande publiken bara måste upp och rocka! Retro javisst, men med en helt egen nutidstwist. Förträffligt!

Om Imelda May överträffade mina högt ställda förväntningar blev engelskan Alex Hepburn mycket mer av en besvikelse. Hennes soul/r’n’b som lovade så gott på albumet Together Alone var måttligt upphetsande live.

För att fortsätta med ännu en sångerska, så gillar jag verkligen den amerikanska croonern Stacey Kent. Hon sjunger med en sällsynt naturlig timbre, otillkrånglad frasering och charmerande chosefrihet. Efter att tidigare har lånat sin röst till den stora amerikanska sångboken har hon på de senaste skivorna sjungit på franska, och liksom många andra kallade sångare, tagit sig an den brasilianska bossa nova-repertoaren. Tyvärr är en stor utomhusscen i fullt dagsljus inte de bästa förutsättningarna för Ms Kents och hennes kvartetts tillbakalutade intimjazz, vilken gör sig bättre i mindre (och mörkare) lokaler.

All Star-konstellationer uppträder inte sällan på festivaler. Årets superkombo på Jazz à Juan var kvartetten Manu Katché/Richard Bona/Éric Legnini/Stefano Di Battista, trummor, bas/sång, piano resp. saxofoner.

Klockan var bortåt 11 på torsdagskvällen när två farbröder släntrade in på scenen. Chick Corea satte sig på pianopallen, vände sig mot publiken och sa: ”Hi! Jag vet att klockan är mycket och att ni har varit här i flera timmar och måste vara trötta och hungriga så det är helt ok om ni måste gå snart. Vi spelar en stund så stanna så länge ni kan. Hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll.” Ödmjukt och avslappnat kommunicerande och så långt från de divalater som vissa av hans (avsevärt mindre berömda) musicerande kolleger håller sig med.

Och visst spelade de, Chick Corea, 73 och kontrabasisten Stanley Clarke, 63, förenade i ett avskalat, tätt och lustfyllt akustiskt duospel. Två musikanter som känner varandra väl, efter 40 års samspelande av och till. På programmet stod låtar ur 70-talets legendariska jazz-rock-fusion-projekt Return to Forever.

Smittande, ursprungstypisk New Orleans-jazz är Preservation Hall Jazz Bands signum. Glädje! Det åtta man starka bandet, som firade 50-årsjubileum ifjol, vilar dock inte enbart på gamla lagrar utan spelar även nytt på traditionellt vis. Deras aktuella album, That’s It!, utgörs av nya låtar av Ben Jaffe & Jim James från My Morning Jacket.

Bland övriga konserter, som jag mer eller mindre engagerat tog del av, fanns den amerikanske sångaren och pianisten John Regen, som fick mig att tänka på Billy Joel.

Under festivalen finns även två off-scener, som ger gratiskonserter. En i Juan-les-Pins och en i centrala Antibes (Place de Gaulle). Har man tur kan man även möta musiken på strandpromenaden eller gatan.

Jazz à Juan alltså, en musikmönstring på hög nivå och av bästa slag. Årets publik kunde räknas in till 26 000. Lockas du till ett besök nästa sommar kanske – lite framförhållning kan ju inte skada – kan jag nämna att biljetterna kostar €25-75/konsertkväll. Två av de tio konsertkvällarna är dock gratis, bland annat den som äger rum på Nationaldagen, 14 juli. Både program- och biljettsläpp sker någon gång på vårkanten. Boka kan man genom turistbyrån Antibes/Juan-les-Pins, som även är arrangör.

Ja, nu har du läst texten om och sett bilderna från årets Jazz à Juan. Återstår alltså bara musiken för den kompletta ”jag var visserligen inte där, men det känns ändå så”-upplevelsen. Och soundtracket till min upplevelse (som var där) hör du i LEXsommar i P2. (Programmet tillgängligt tom. 13 sep.)

 

 

Hela Estland sjunger och dansar

Den inträffar endast vart femte år och när den väl äger rum så är det en nationell angelägenhet. En 135-årig obruten tradition som engagerar hela befolkningen: män, kvinnor och barn. Själva evenemanget pågår bara under en enda helg och är resultatet och kröningen av åratal av förberedelser och planering. Här talar vi artistiska och logistiska utmaningar på många nivåer, när snudd på hela Estland under tre dagar invaderar huvudstaden Tallinn.

För en månad sedan, 4-6 juli, ägde de rum, Sångfestivalen och dess moatjé, Dansfestivalen. Sångfestivalernas anrika körtradition finns såväl i Riga som i Vilnius, men det var i Estland de baltiska sångfesterna började 1869 och är fortfarande störst. 33 000 sångare och 10 000 dansare, alla i folk- eller kördräkt, sätter verkligen färg på hela staden. Sångfestivalerna är så speciella att de av UNESCO förklarats vara ett immateriellt världsarv.

Varje Sång- & Dansfestival har ett tema, årets var Beröring (Puudutus). Det är också rubriken för Dansfestivalen medan Sångfestivalens två konserter heter Berörd av tiden (Aja puudutus) resp. Tid för beröring (Puudutuse aeg).

Förberedelser inför dansen

Helgens begivenheter inleds med Dansfestivalen på fredagskvällen. Den är av yngre datum än Sångfestivalen och äger rum för 19:e gången, första gången var 1934. Platsen är Kalevstadion (Kalevi Keskstaadion), som till vardags är hemmaplan för fotbollslaget Kalev Tallinn, med plats för 12 000 åskådare på läktarna. För en kväll var femte år förvandlas innerplanen dock till ett jättelikt dansgolv. Drygt 650 dansgrupper i alla åldrar och i en mångfald av olika folkdräkter framför ett koreograferat program baserat på folkdansens steg och rytmer till gammal och nyskriven estnisk folkloristisk musik. Två timmar av komplicerade turer och skiftande formationer, från slängpolska på fläck till kadriljer, leder slutligen till att alla tusentals medverkande inte bara lyckas få plats på plan samtidigt utan även förmår hålla både takten och sin position bland alla andra som tar ut svängarna. Man kan inte annat än imponeras över koordinationen. Folkdräkternas mönstersymmetri gör dessutom danskompositionerna till en fest för ögat och en fest för den jublande publiken som fyller läktarna till sista plats.

Dagen därpå är det dags för den 26:e upplagan av Sångfestivalen, Laulupidu, som inleds med en flera timmar lång färgsprakande, uppsluppen parad – i år dessutom i gassande sol.

Det tar sin tid för de drygt 43 000 medverkande sångarna, dansarna och folkmusikerna att förflytta sig halvmilen genom hela stan, från Tallinns centrum till Sångarfältet, som sedan 1928 varit hem för denna kolossala mönstring av körer. Själva traditionen föddes dock i Tartu år 1869. Denna jättelika utomhusarenas gröna grässlänt, som går ända fram till scenen, hyser en publik om 70 000 åskådare. Scenen, om det nu är rätt ord, är en kolossal båge, där de många sångarna och de avsevärt färre musikerna står. Sångarfältet, Lauluväljak, som det heter på estniska, utgör en symbol för frihet och självständighet tack vare de många nationella sångfestivalerna, som här hållits sedan början av 1900-talet och höll nationens kultur vid liv under den långa Sovjetockupationen. Sångarfältet var också centrum för den ryktbara Sjungande revolutionen 1988, många nattliga folkmöten för friheten, dvs. för att stödja återupprättandet av Republiken Estland och där förbjudna sånger framfördes, som exempelvis den bannlysta nationalsången. Den 11 september 1988 deltog uppemot 300 000, en fjärdedel av den estniska befolkningen! Efter 45 års sovjetisk ockupation utropades Estlands självständighet i augusti 1991 och månaden därpå erkändes landets suveränitet av Sovjetunionen.

I mål efter den långa paraden intar alla körsångarna sina platser under bågen, vilket inte är gjort i en handvändning, utan kräver skohorn. När alla till slut väl står där vänds blickarna mot tornet vid sidan av scenen, där själva invigningsceremonin äger rum. Självfallet är Estlands president Toomas Hendrik Ilves verkställande. Ty, innan det ska till att börja sjungas måste festivalelden tändas av den fackla, som i bästa olympiska stil förts från Tartu genom hela Estland till Tallinn för att inviga den 26:e Sångfestivalen, Laulupidu. Elden flammar upp, jublet stiger mot skyn medan fanfaren spelas och 45 000 stämband sätts i rörelse i M Lüdigs Koit, Gryningen. Det är nästan som man känner luftdraget! Snart rullar den första väldiga vågen fram, en horisontell folkrörelse som initieras från scenens översta platå tar sig vidare genom körhavet, fortsätter upp genom publikoceanen till dess översta bänkrad långt där bak, för att sedan återvända ned och till allas entusiasm nå utgångspunkten.

Att säga att detta är en mäktig upplevelse är en underdrift. När de drygt 20 000 körsångarna förenas med de 70 000 i publiken i den estniska nationalsången Mu isamma (Mitt fosterland) då ryser även jag, fastän jag varken är est eller förstår estniska. Omgiven av hundratusen människor som sjunger sin frihetshymn med den emfas som bara ett folk som levt i ofrihet kan frammana. Enastående sångglädje i kombination med ett uttryck för nationell stolthet. Den estniska blå-svart-vita flaggan sitter i de flestas händer.

Lördagskonserten som börjar kl. 8 håller på i drygt tre timmar och är en retrospektiv hitparad med de mest älskade sångerna från envar av de 25 Sångfestivalerna som hittills hållits. Undantagen var 100-årsjubiléet 1969, som representerades av två sånger, och festivalen 1950 som i stället mindes med en tyst minut. Det året var det mörkaste kapitlet i Sångfestivalens historia; sovjetiska propagandasånger dominerade repertoaren och sovjetiska gruvarbetar- och armékörer fanns bland de medverkande.

Dagen därpå, på söndagen kl. 2, var det dags för den andra konserten. En maratonsittning på hela sju timmar, härtill i stekande solsken. Öltälten var välbesökta, kan jag rapportera… Repertoaren är här mer varierande än kvällen före; olika blandade körer turades om med blåsorkestrar samt en gigantisk symfoniorkester med en besättning om 25 orkestrar och 763 musiker! Inte alla dirigenter att förglömma, som byts för varje ny sång, och som hyllas som vore de rockstjärnor! Bland dem finns svenskbekantingarna Neeme Järvi och Tõnu Kaljuste. Flera av tonsättarna finns också på plats för att möta sin uppskattande publik, som de framstående körmästarna Veljo Tormis (f. 1930), Erkki-Sven Tüür (f. 1959) och Tõnis Kõrvits (f. 1969). Musik av den störste estniske tonsättaren, Arvo Pärt, saknades dock i programmet. Han är emellertid ingen utpräglat ”folklig” körkomponist, utan fastmer sakral (ortodox). Två i mängden av alla för mig mer eller mindre bekanta kompositörers sånger fick mig att lystra till lite extra: Ester Mägi (g. 1922) och den, i sammanhanget, legendariske chefdirigenten för Sångfestivalen, Gustav Ernesaks (1908-1993).

Till den avslutande delen samlades åter alla röster till en enda jättekörkropp om över 22 000 sångare för att sätta en magnifik punkt för detta extraordinära evenemang och nationella manifestation av samhörighet. En oförglömlig upplevelse!

Sångarna kommer inte enbart från Estland utan här finns även långväga tillresta, från Nordamerika, Australien, Asien samt olika europeiska länder. Inalles 54 utländska (estniska) körer medverkar, bland annat två från Sverige, Stockholms och Göteborgs Estniska blandade körer.

Pia Paljak Särlefalk, till vardags studierektor vid Estniska skolan i Sth., deltar med sin kör för tredje gången på Laulupidu, ca 40 sångare i alla röstfack och i åldrarna 16-70. Hon berättade om ansöknings­förfarandet: festivalkommittén skickar ut noter på två estniska sånger som sedan ska spelas in och skickas i retur. Resultatet var nöjaktigt, ty därefter skickades en dirigent till Stockholm för att under en helg öva med de svenska körerna. Inget lämnas således åt slumpen. ”Den häftigaste upplevelsen är att stå tillsammans med 22 000 andra. När hjärtan klappar i samma takt, då känner man, även som en icke-est, av den nationalistiska känslan, själen som bär Sångfestivalen”, säger PPS.

När de sista sångerna har bisseras och klingat av och denna speciella helg av Laulupidu är till ända ska alla dessa hundratusen människor, sångare, dansare, musiker och hela publiken av Tallinnister och besökande till fots ta sig från Sångarfältet genom den för trafik avstängda staden i den ljumma kvällen. Även det en notabel upplevelse av en folkets fest i glädjens tecken.

Ett naturligt inslag i gatubilden under denna helg – eller i alla fall ovanligt för någon med svenska ögon – är alla dessa människor som helt obekymrade, för att inte säga stolta, går omkring i sina folkdräkter. Här klär man inte om inför själva framförandena utan det är alldeles självklart att man visar upp sitt ursprung genom hemtraktens typiska klädsel på stan. Ja, inte bara det, utan på gatan och på restauranger brister körerna även ut i spontan sång. Ingen stör sig på detta, tvärtom, bifallet är lika spontant och positivt.

Entréavgifterna för Sång- & Dansfestivalen ligger mellan €10-25.
Nästa Sång- & Dansfestival äger följaktligen rum om fem år, 2019. Förberedelserna är redan på gång. Save the date!

Vill du även höra soundtracket till denna text? Lyssna in LEXsommar i P2!
(Programmet tillgängligt tom. 12 sep.)

 

 

Riga II: Staden

Förutom musikkonferens (se föregående inlägg) hade jag också ett par dagar åt att ägna mig åt allmän Rigaturism, förstagångsbesökare som jag är. Snöglopp, råkyla samt inte så många nyanser av mellangrått var de trista yttre förutsättningarna – februari är ingen större turistmånad (någonstans på norra halvklotet, av lättförklarliga skäl…). Synd på en, vad jag förstår, sådan arkitektoniskt stilig (inner)stad med så många vackra byggnader. Då tänker jag inte i första hand på Rigas medeltidspräglade upprustade gamla stad, Vecriga – en självklar turistmagnet – utan den rika koncentrationen av tjusigt ornerade hus från Jugend/Art Nouveau-epoken, dvs. byggda för ungefärligen seklet sedan. Rigas centrum kan beskrivas som ett jugendgalleri, var tredje hus lär vara uppfört i denna överdådiga byggnadsstil.

Vilka fasader! Dekorerade med de mest fantastiska detaljer som slingrande linjer, blom- och växtmotiv, ansikten, masker och en mängd olika djurmotiv. En bebyggelse som är inkluderad på UNESCO:s världsarvslista.

Pampiga Elizabetes iela (gatan). Som Strandvägen i Sth, fast utan strand.

Michail Eisenstein var en av arkitekterna bakom flera av de finaste Art Noveau-husen i Riga.
Sonen hette Sergei och var filmregissör.

Vackrare trapphus får man leta (förgäves) efter! (Perspektivet är nerifrån och upp)

Alla hus är dock långt ifrån nyputsade utan många av dessa skönheter är stadda i ett långvarigt förfall, speciellt de privatägda, har jag förstått. Om man lyckas ta sig in på någon gård så blir man även varse att den polerade fasaden ofta just inte går djupare än så… Det är bara att hoppas på att Rigas enastående samling hus från den mest praktfulla av alla byggnadsepoker (tillsammans med nationalromantiken), dvs. innan funktionalismen skalade bort all yttre prakt till anonymt tråkiga, slätrakade, prefabricerade, symmetriska lådhus, att alla dessa arkitektoniska skönheter får de återställare de behöver!

Att se upp är mycket bättre än slå ned blicken!

Efter detta blott ytskrap av all denna fantastiska samling av byggnadskonst, värd såväl ett mer omfattande studium som bättre väder, så promenerade jag bara runt i Rigas övriga centrala delar, med frusna fingrar fumlande med kameran i råkylan…

Det 42 m höga Frihetsmonumentet i parken vid Nationaloperan är det mest centrala i Lettland. Det restes 1935, kallas Milda i folkmun och är en symbol för det lettiska folkets frihet och hedrar minnet av alla de människor som deporterades till Sibirien under Sovjettiden. De tre stjärnorna i jungfruns hand (gjutna i Sverige) representerar landets tre historiska regioner: Kurzeme (Kurland), Vidzeme och Latgale (Lettgallen).

Frihetsmonumentet, Brīvības piemineklis. Inskriptionen lyder ”För fosterlandet och friheten”.

Ett annat berömt vykortsmotiv från Riga, om än mindre högtidligt, är Katthuset, Kaķu māja, i Gamla stan. Som sin placering till trots byggdes så sent som 1909, i Jugend. Det är katterna högst upp på byggnadens torn som är orsaken till att huset är så berömt. Det berättas att köpmannen som ägde huset blev osams med Stora gillet och flyttade då om katterna så att deras bakdelar pekade mot gillet. Gillemedlemmarna blev förstås rasande, men kunde föga göra.

Katt, snäll även mot fåglar.

En mörk, stram, massiv Sovjetbyggd monolit, (fel)placerad på Rådhustorget mitt framför Gamla Stans medeltida byggnader rymmer Lettiska Ockupationsmuseet, Latvijas okupãcijas muzejs. Där berättas Lettlands tragiska historia under de senaste 65 åren, två perioder av Sovjetockupation jämte ockupationen under nazitiden.

F.n. är museet stängt för renovering.

Jodå, även Riga har sin Stalinskrapa, hem för Lettlands Vetenskapsakademi. I folkmun benämnd ”Stalins födelsedagstårta”.

Snygg shopping! Den vackert renoverade Galerija Centrs i Gamla stan, som funnits på samma plats sedan 1938. Två överglasade hus med kullerstensgatan i behåll.

Så mycket till personbilder blev det inte. Tyvärr. Fel årstid för utomhushäng, här klär sig folk uteslutande för att hålla värmen, rejält och bylsigt. För att inte säga påpälsat, ty här är pälsar (ännu) vanligt förekommande. Gatan som scen för kul/spännande mode/stil såg jag just inget av, vare sig det nu beror på kylan eller landets kärva postfinanskrisiella ekonomi..? Här ett snyggt undantag dock.

För att inte tala om dessa attraktiva kvinnor!

Ja, så föll vintermörkret över Riga…

Den fina – och fotogeniska! – gamla åttaspänniga Järnvägsbron, Dzelzceļa tilts (1914)
(Återuppförd både efter första och andra världskriget)

Järnvägsbron tål att ses även från andra hållet!

Ardievas Riga!