Suverän spelglädje!

Vołosi1 / © LEX 2015Efter den jobbiga timmen med den konstruerade spektralmusiken kändes behovet av att rensa öronen med musikalisk musik akut. Dessbättre fanns räddningen i närheten, på Stallet, den lilla scenen för folk- och världsmusik på Musikaliskas gård, som denna kväll var fullsatt till sista plats. Anledningen stod redan på scenen när jag trängde mig in: den polska ensemblen Vołosi, en stråkkvintett med sina musikaliska rötter i Tatrabergen/Karpaterna. Fem musikanter som spelar sin generöst smittande folklore för allt vad tygen håller. Ösig energi och improviserad virtuositet parad med en suverän spelglädje = hur bra som helst! Wspaniale! (googla det!)

Vołosi3 / © LEX 2015

Fast hur tänkte arrangören när man täckte hela lokalen med stolar utan att lämna något utrymme längst framme vid scen för den betvingande spontandans som Vołosi helt visst bjuder upp till?

Vołosi2 / © LEX 2015

Så här såg Vołosi ut när de underhöll på Kulturhuset Stadsteaterns tak under Stoff 2013.

Annonser

Hela Estland sjunger och dansar

Laulupidu26x / LEX 2014

Den inträffar endast vart femte år och när den väl äger rum så är det en nationell angelägenhet. En 135-årig obruten tradition som engagerar hela befolkningen: män, kvinnor och barn. Själva evenemanget pågår bara under en enda helg och är resultatet och kröningen av åratal av förberedelser och planering. Här talar vi artistiska och logistiska utmaningar på många nivåer, när snudd på hela Estland under tre dagar invaderar huvudstaden Tallinn.

För en månad sedan, 4-6 juli, ägde de rum, Sångfestivalen och dess moatjé, Dansfestivalen. Sångfestivalernas anrika körtradition finns såväl i Riga som i Vilnius, men det var i Estland de baltiska sångfesterna började 1869 och är fortfarande störst. 33 000 sångare och 10 000 dansare, alla i folk- eller kördräkt, sätter verkligen färg på hela staden. Sångfestivalerna är så speciella att de av UNESCO förklarats vara ett immateriellt världsarv.

Laulupidu25 / © LEX 2014

Varje Sång- & Dansfestival har ett tema, årets var Beröring (Puudutus). Det är också rubriken för Dansfestivalen medan Sångfestivalens två konserter heter Berörd av tiden (Aja puudutus) resp. Tid för beröring (Puudutuse aeg).

Laulupidu3 / © LEX 2014Laulupidu6 / © LEX 2014Laulupidu5 / © LEX 2014

Förberedelser inför dansen

Förberedelser inför dansen

Helgens begivenheter inleds med Dansfestivalen på fredagskvällen. Den är av yngre datum än Sångfestivalen och äger rum för 19:e gången, första gången var 1934. Platsen är Kalevstadion (Kalevi Keskstaadion), som till vardags är hemmaplan för fotbollslaget Kalev Tallinn, med plats för 12 000 åskådare på läktarna. För en kväll var femte år förvandlas innerplanen dock till ett jättelikt dansgolv. Drygt 650 dansgrupper i alla åldrar och i en mångfald av olika folkdräkter framför ett koreograferat program baserat på folkdansens steg och rytmer till gammal och nyskriven estnisk folkloristisk musik. Två timmar av komplicerade turer och skiftande formationer, från slängpolska på fläck till kadriljer, leder slutligen till att alla tusentals medverkande inte bara lyckas få plats på plan samtidigt utan även förmår hålla både takten och sin position bland alla andra som tar ut svängarna. Man kan inte annat än imponeras över koordinationen. Folkdräkternas mönstersymmetri gör dessutom danskompositionerna till en fest för ögat och en fest för den jublande publiken som fyller läktarna till sista plats.

Laulupidu9 / © LEX 2014Laulupidu13 / © LEX 2014Laulupidu10 / © LEX 2014Laulupidu8 / © LEX 2014Laulupidu7 / © LEX 2014Laulupidu11 / © LEX 2014Laulupidu12 / © LEX 2014

Dagen därpå är det dags för den 26:e upplagan av Sångfestivalen, Laulupidu, som inleds med en flera timmar lång färgsprakande, uppsluppen parad – i år dessutom i gassande sol.

Laulupidu17 / © LEX 2014Laulupidu16 / © LEX 2014Laulupidu14 / © LEX 2014Laulupidu26 / © LEX 2014Laulupidu15 / © LEX 2014

Det tar sin tid för de drygt 43 000 medverkande sångarna, dansarna och folkmusikerna att förflytta sig halvmilen genom hela stan, från Tallinns centrum till Sångarfältet, som sedan 1928 varit hem för denna kolossala mönstring av körer. Själva traditionen föddes dock i Tartu år 1869. Denna jättelika utomhusarenas gröna grässlänt, som går ända fram till scenen, hyser en publik om 70 000 åskådare. Scenen, om det nu är rätt ord, är en kolossal båge, där de många sångarna och de avsevärt färre musikerna står. Sångarfältet, Lauluväljak, som det heter på estniska, utgör en symbol för frihet och självständighet tack vare de många nationella sångfestivalerna, som här hållits sedan början av 1900-talet och höll nationens kultur vid liv under den långa Sovjetockupationen. Sångarfältet var också centrum för den ryktbara Sjungande revolutionen 1988, många nattliga folkmöten för friheten, dvs. för att stödja återupprättandet av Republiken Estland och där förbjudna sånger framfördes, som exempelvis den bannlysta nationalsången. Den 11 september 1988 deltog uppemot 300 000, en fjärdedel av den estniska befolkningen! Efter 45 års sovjetisk ockupation utropades Estlands självständighet i augusti 1991 och månaden därpå erkändes landets suveränitet av Sovjetunionen.

Laulupidu21 / © LEX 2014

I mål efter den långa paraden intar alla körsångarna sina platser under bågen, vilket inte är gjort i en handvändning, utan kräver skohorn. När alla till slut väl står där vänds blickarna mot tornet vid sidan av scenen, där själva invigningsceremonin äger rum. Självfallet är Estlands president Toomas Hendrik Ilves verkställande. Ty, innan det ska till att börja sjungas måste festivalelden tändas av den fackla, som i bästa olympiska stil förts från Tartu genom hela Estland till Tallinn för att inviga den 26:e Sångfestivalen, Laulupidu. Elden flammar upp, jublet stiger mot skyn medan fanfaren spelas och 45 000 stämband sätts i rörelse i M Lüdigs Koit, Gryningen. Det är nästan som man känner luftdraget! Snart rullar den första väldiga vågen fram, en horisontell folkrörelse som initieras från scenens översta platå tar sig vidare genom körhavet, fortsätter upp genom publikoceanen till dess översta bänkrad långt där bak, för att sedan återvända ned och till allas entusiasm nå utgångspunkten.

Laulupidu18 / © LEX 2014

Att säga att detta är en mäktig upplevelse är en underdrift. När de drygt 20 000 körsångarna förenas med de 70 000 i publiken i den estniska nationalsången Mu isamma (Mitt fosterland) då ryser även jag, fastän jag varken är est eller förstår estniska. Omgiven av hundratusen människor som sjunger sin frihetshymn med den emfas som bara ett folk som levt i ofrihet kan frammana. Enastående sångglädje i kombination med ett uttryck för nationell stolthet. Den estniska blå-svart-vita flaggan sitter i de flestas händer.

Laulupidu19 / © LEX 2014

Lördagskonserten som börjar kl. 8 håller på i drygt tre timmar och är en retrospektiv hitparad med de mest älskade sångerna från envar av de 25 Sångfestivalerna som hittills hållits. Undantagen var 100-årsjubiléet 1969, som representerades av två sånger, och festivalen 1950 som i stället mindes med en tyst minut. Det året var det mörkaste kapitlet i Sångfestivalens historia; sovjetiska propagandasånger dominerade repertoaren och sovjetiska gruvarbetar- och armékörer fanns bland de medverkande.

Laulupidu20 / © LEX 2014

Dagen därpå, på söndagen kl. 2, var det dags för den andra konserten. En maratonsittning på hela sju timmar, härtill i stekande solsken. Öltälten var välbesökta, kan jag rapportera… Repertoaren är här mer varierande än kvällen före; olika blandade körer turades om med blåsorkestrar samt en gigantisk symfoniorkester med en besättning om 25 orkestrar och 763 musiker! Inte alla dirigenter att förglömma, som byts för varje ny sång, och som hyllas som vore de rockstjärnor! Bland dem finns svenskbekantingarna Neeme Järvi och Tõnu Kaljuste. Flera av tonsättarna finns också på plats för att möta sin uppskattande publik, som de framstående körmästarna Veljo Tormis (f. 1930), Erkki-Sven Tüür (f. 1959) och Tõnis Kõrvits (f. 1969). Musik av den störste estniske tonsättaren, Arvo Pärt, saknades dock i programmet. Han är emellertid ingen utpräglat ”folklig” körkomponist, utan fastmer sakral (ortodox). Två i mängden av alla för mig mer eller mindre bekanta kompositörers sånger fick mig att lystra till lite extra: Ester Mägi (g. 1922) och den, i sammanhanget, legendariske chefdirigenten för Sångfestivalen, Gustav Ernesaks (1908-1993).

Till den avslutande delen samlades åter alla röster till en enda jättekörkropp om över 22 000 sångare för att sätta en magnifik punkt för detta extraordinära evenemang och nationella manifestation av samhörighet. En oförglömlig upplevelse!

Laulupidu23 / © LEX 2014

Sångarna kommer inte enbart från Estland utan här finns även långväga tillresta, från Nordamerika, Australien, Asien samt olika europeiska länder. Inalles 54 utländska (estniska) körer medverkar, bland annat två från Sverige, Stockholms och Göteborgs Estniska blandade körer.

Pia Paljak Särlefalk, till vardags studierektor vid Estniska skolan i Sth., deltar med sin kör för tredje gången på Laulupidu, ca 40 sångare i alla röstfack och i åldrarna 16-70. Hon berättade om ansöknings­förfarandet: festivalkommittén skickar ut noter på två estniska sånger som sedan ska spelas in och skickas i retur. Resultatet var nöjaktigt, ty därefter skickades en dirigent till Stockholm för att under en helg öva med de svenska körerna. Inget lämnas således åt slumpen. ”Den häftigaste upplevelsen är att stå tillsammans med 22 000 andra. När hjärtan klappar i samma takt, då känner man, även som en icke-est, av den nationalistiska känslan, själen som bär Sångfestivalen”, säger PPS.

Laulupidu22 / © LEX 2014

När de sista sångerna har bisseras och klingat av och denna speciella helg av Laulupidu är till ända ska alla dessa hundratusen människor, sångare, dansare, musiker och hela publiken av Tallinnister och besökande till fots ta sig från Sångarfältet genom den för trafik avstängda staden i den ljumma kvällen. Även det en notabel upplevelse av en folkets fest i glädjens tecken.

Laulupidu1 / © LEX 2014

Ett naturligt inslag i gatubilden under denna helg – eller i alla fall ovanligt för någon med svenska ögon – är alla dessa människor som helt obekymrade, för att inte säga stolta, går omkring i sina folkdräkter. Här klär man inte om inför själva framförandena utan det är alldeles självklart att man visar upp sitt ursprung genom hemtraktens typiska klädsel på stan. Ja, inte bara det, utan på gatan och på restauranger brister körerna även ut i spontan sång. Ingen stör sig på detta, tvärtom, bifallet är lika spontant och positivt.

Laulupidu2 / © LEX 2014

Entréavgifterna för Sång- & Dansfestivalen ligger mellan €10-25.
Nästa Sång- & Dansfestival äger följaktligen rum om fem år, 2019. Förberedelserna är redan på gång. Save the date!

Laulupidu24 / © LEX 2014

Vill du även höra soundtracket till denna text? Lyssna in LEXsommar i P2!
(Programmet tillgängligt tom. 12 sep.)

 

 

Dagen då himlen öppnade sig

Sydkorea1 / © LEX 2013

Republiken Sydkorea firar sin nationaldag, Gaecheonjeol, som minsann betyder Dagen då himlen öppnade sig. Den nyinstallerade ambassadören Son Sung-hwan höll därför ikväll en mottagning i Konserthusets Grünewaldsal. Efter hans välkomsttal bjöds det koreansk musik och dito mat samt diplomatmingel.

Sydkorea2 / © LEX 2013Sydkorea3 / © LEX 2013Sydkorea6 / © LEX 2013

Stoff

 Golvad! Spanjorskan Camila Cañeque ligger i i sin performance Dead End

Golvad! Spanjorskan Camila Cañeque ligger i i sin performance Dead End

Den fyra dagar långa scenfestivalen Stoff, Stockholm Fringe Fest, tog för tredje året över hela Kulturhuset (och) Stadsteatern. I en ambitiös och omfattande mixad repertoar samsades teater, dans, musik och performance med mer experimentell installationskonst. Att hinna ta del av allt låter sig inte göras – bara att bläddra igenom det hundra sidor tjocka programmet tar typ en dag! Men somt, som dessa ögonblicksbilder vittnar om, hann jag i alla fall både njuta och roas av!

Vołosi/Stoff3 / © LEX 2013Carousel/Stoff2 / © LEX 2013

Högspänningsakustisk folklore från Tatrabergen! På Kulturhusets tak spelade den polska stråkkvintetten Vołosi så taglet glödde. Likt lössläppta karusellhästar bjöd den australiensiska duon One Trick Pony på en lustiger och akrobatisk (ny)cirkus för två: Carousel.

The-neighbours'-grief/Stoff4 / © LEX 2013

Fyra hemmafruar och en man i ett amerikanskt 50-tals kök, där tillredningen av Thanksgiving-kalkonen ackompanjeras av radions reklamspotsklichéer samt sång- och dansinslag, sex, slapstick. Och ett blodigt mord. Israeliskan Emanuella Amichais The neighbours’ grief is always greener är makaber och humoristisk. I en verkligt snygg iscensättning.

Än mer bestialiska mord och svart komedi bjöds det på Stockholms Stadsteaters stora scen, då festivalens mest emotsedda och utsålda föreställning gavs: John Malkovich i huvudrollen som den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger i pjäsen The Infernal Comedy, i regi av Martin Haselböck. Malkovich delar scen med sopranerna Bernarda Bobro och Marie Arnet och Orchester Wiener Akademie. Insprängt i monologen sjungs det nämligen konsertarior om kärlek, hat och åtrå. Malkovich är förstås fängslande, kanske är han mer fängslande än själva pjäsens splittrade dramaturgi? En virtuos scenupplevelse var det avgjort!

The-Infernal-Comedy/Stoff5 / © LEX 2013