Sir John Tavener In memoriam

Sir John Tavener1 / LEX 2013

Tonsättaren John Taveners musik har följt mig under de senaste två decennierna. Liksom estländaren Arvo Pärt lämnade Tavener den svåra, för att inte säga, fula musikmodernismen till förmån för en förenklad estetik: stillsam och meditativ men ändå starkt uttrycksfull.

Sir John avled i höstas. Omsider fick jag nu tillfället att göra ett porträtt av honom i LEXsommar i Sveriges Radio P2. Förutom att läsa om honom här kan du där även lyssna till hans musik. Programmet tillgängligt tom. 6 sep.

Hemma i England nådde John Tavener en snudd på rockstjärnestatus, åtminstone för att vara en klassisk kompositör. Flertalet av hans verk var dessutom sakrala och djupt påverkade av den kristna ortodoxin. Sir John nådde dock många utanför den gängse konsertsalen och kyrkan. Hans gripande musik präglas av innerlig stillhet, renhet och strålglans. Den fångar lyssnare med sin gåtfulla dragningskraft och skänker tröst i tider av oro.

Det krävdes två händelser under tidigt 70-tal för att övertyga Tavener om vikten av harmonisk enkelhet: fiaskot med en musikaliskt komplicerad opera på Covent Garden samt, efter flera års sökande, hans övergång från den presbyterianska kyrkan, i vilken han arbetat som organist, till den grekisk/rysk-ortodoxa tron 1997. Tavener berördes av den ortodoxa liturgin, dess ritualer och mystik. Hans musik liknar stundom de heliga ortodoxa ikonbilder som han omgav sig med i både sitt grekiska och engelska hem.

The Protecting Veil (1987) blev John Taveners genombrottsverk och toppade de klassiska topplistorna i början av 1990-talet. Tavener baserade det på bysantinsk kyrkosång. Med toner försökte han bygga en ikon på ett motsvarande sätt som ett träsnitt. Han hade inte skrivit något annat än vokalmusik i flera år när cellisten Steven Isserlis bad honom om ett stycke. Tavener förvandlade cellon till den kniv som skulpterade fram hela verket. Genom hela stycket svävar solocellon i en ömsint, kontinuerlig ”sång” som representerar Guds Moders röst. Stråkorkestern, som stöder cellon, agerar som ett eko och representerar den ortodox kyrkas mäktiga efterklang.

Sir John Tavener2 / LEX 2013

John Tavener led av Marfans syndrom, en ärftlig hjärtsjukdom, inte ovanlig för personer med en exceptionell långsmal kroppsbyggnad och smala lemmar. Han var 193 cm lång. Hans liv präglades av skör hälsa; vid ett par tillfällen var han nära döden, inte minst när han genomgick en omfattande hjärtoperation 1991. Tanken på egen dödlighet var alltid närvarande. Operationen hade effekten att han ökade på takten för sitt komponerande, medan tid ännu fanns. Hans musik reflekterade både dödens närhet och lidandet. Detta var enligt honom själv avgörande för dess skönhet och ärlighet: ”Lidandet är en del av existensen och kan bli en del av Guds plan om du tillåter dig att låta lidandet bära frukt. (…) Ständig smärta gör mig medveten om, och så oändligt tacksam för, varje stund som jag får finnas här på jorden.” Musiken var för Tavener ett sätt att kommunicera med Gud.

Han var övertygad om att vackra och storslagna toner ”dikterades” för honom; plötsligt fanns ett nytt verk i hans huvud och väntade bara på att bli nerskrivet. Det var som en sista hälsning från en älskad person och som en gåva från Gud.

Döden hade ofta försett honom med incitamentet att komponera. Det kunde gälla personliga förluster som i Song for Athene, eller kollektiva tragedier som folks lidande på Balkan under de jugoslaviska krigen.

John Tavener hade sina favoritmusiker som han gärna skrev musik för, exempelvis den nämnde cellisten Steven Isserlis och den unga skotska violinissan Nicola Benedetti. Den indiskfödda, brittiska sopranen Patrizia Rosarios röst har närmast blivit synonym med Taveners musik. Betagen av isländskan Björks oskolade, unika röst tonsatte han för henne den magnifika sången Hjärtats bön (2004).

John Tavener har gjort en omfattande musikalisk resa från komplex modernism till avskalad enkelhet som berör med sin märkliga kraft. Även om hans musik mot slutet av hans liv influerades av österländska religioner, islamsk mystik och indisk kultur så övergav han aldrig sin ortodox kristna tro. Han var en av vår tids största musiker. Han förmådde komponera musik av sällsynt skönhet, även om han emellanåt, måste sägas, hade en benägenhet att upprepa sig. Ibland trollbindande, emellanåt bara tröttsamt.

John Kenneth Tavener, Sir John – han adlades 2000 för sina tjänster i musiken – dog i sitt hem i Child Okeford, Dorset, 12 nov 2013. Han blev 69 år gammal. Jordfästningen ägde rum i Anglican Cathedral in Winchester. Hans kollega, John Rutter, uttryckte att Tavener hade den mycket ovanliga gåvan att kunna leda sin publik in i djup tystnad.

Sir John Tavener3 / LEX 2013

Annonser

Claudio Abbado In memoriam

ClaudioAbbado2

En av vår tids största och finaste musiker, Claudio Abbado (1933-2014), har lagt ned sin dirigentpinne. På bilderna från de senaste åren har han sett alltmer tärd ut. Dagens besked, att magcancern till slut ändå fick honom, kommer just inte som någon överraskning tyvärr. Men ändå. All den underbara musiken i maestro Abbados tolkningar jag har spelat, både på radion och privat… Opera och orkesterverk. Undrar hur många skivor han spelade in för Deutsche Grammophon under sin enastående karriär? Och så minns jag förstås de där betvingande konserterna i Berlin och London då jag fick tillfälle att se honom på pulten. Inspirerande musicerande. En musikers musiker.

Claudio-Abbado1

Han lär ha bestämt sig för att bli dirigent efter en konsert på La Scala di Milano vid åtta års ålder. Småningom kom han att leda operahuset i hemstaden under två decennier och internationella topporkestrar i mer än ett halvt sekel. Han var bl.a. chefdirigent för Wienfilharmonin, Wiener Staatsoper, Berlinfilharmonikerna och London Symphony Orchestra.

Claudio Abbado blev 80 år gammal. De himmelska orkestrarna har fått en ny maestro.

Claudio.Abbado3

Wojciech Kilar In memoriam

Wojciech Kilar

Den polske kompositören och pianisten Wojciech Kilar har gått ur tiden. Han avled i förrgår i sin hemstad Katowice, 81 år gammal. Hans tonsättarkarriär sträckte sig över ett halvsekel och resulterade bland annat i en mängd kör- & orkesterverk, inkl. fem symfonier. En hel del av dem tillkomna under de sista tio åren, då Kilar återgick till att komponera musik för konsertsalen. Ty parallellt med det klassiska skapandet var han en synnerligen efterfrågad och uppskattad tonsättare av filmmusik. För den breda internationella publiken är Kilar också mest känd för sin originalmusik till en mångfald filmer. Från att han från 50-talets slut ha samarbetat med sina berömda landsmän, regissörerna Krzysztofarna Kieślowski & Zanussi och Andrzej Wajda fick han även internationellt genombrott genom Francis Ford Coppolas filmatisering av Bram Stokers Dracula (1992). Den följdes av Roman Polanskis triptyk Döden och flickan (1994), The Ninth Gate (1999) och Pianisten (2002) samt Jane Campions Porträtt av en dam (1996).

Så sent som för halvannat år sedan, på Konstitutionsdagen den 3 maj, hedrades Wojciech Kilar av Polens president Bronislaw Komorowski för ”sina betydande tjänster för polsk kultur och enastående kreativa prestationer” med landets högsta utmärkelse: Den vita örnen.

All framgångsrik filmmusik till trots, Kilars största kreativa kärlek var dock att komponera symfonier och konserter. Inspiration hämtade han ofta från sitt lands folkmusik, särskilt från Goralerna i Karpaterna, samt ur religiösa böner och hymner.

Några av mina favoriter bland Wojciech Kilars musik är:
Den innerliga 3:e Symfonin, Septembersymfonin (2003), till minne av 9/11.
Pianokonsert nr 1 (1996, komponerad för Peter Jablonski).
Den polska hymnen Bogurodzica (1975), för blandad kör & ork.

Samt dessa två:
http://www.youtube.com/watch?v=WNCT3DixbRM
https://www.youtube.com/watch?v=r04OPLjIwno#t=845

Lyssna gärna även in (jazz)sångerskan Anna Maria Jopeks tolkningar av Kilars sånger.

Wojciech Kilar 2

”Jag skulle vilja bli ihågkommen som en god människa, någon som tog lite lycka, hopp och reflektion in i livet och till världen och kanske ett uns av tro genom mina religiösa verk. Om blott en enda människa har omvänts på grund av mig, skulle jag dö tillfredsställd.”  Wojciech Kilar (1932-2013)

Stoff

 Golvad! Spanjorskan Camila Cañeque ligger i i sin performance Dead End

Golvad! Spanjorskan Camila Cañeque ligger i i sin performance Dead End

Den fyra dagar långa scenfestivalen Stoff, Stockholm Fringe Fest, tog för tredje året över hela Kulturhuset (och) Stadsteatern. I en ambitiös och omfattande mixad repertoar samsades teater, dans, musik och performance med mer experimentell installationskonst. Att hinna ta del av allt låter sig inte göras – bara att bläddra igenom det hundra sidor tjocka programmet tar typ en dag! Men somt, som dessa ögonblicksbilder vittnar om, hann jag i alla fall både njuta och roas av!

Vołosi/Stoff3 / © LEX 2013Carousel/Stoff2 / © LEX 2013

Högspänningsakustisk folklore från Tatrabergen! På Kulturhusets tak spelade den polska stråkkvintetten Vołosi så taglet glödde. Likt lössläppta karusellhästar bjöd den australiensiska duon One Trick Pony på en lustiger och akrobatisk (ny)cirkus för två: Carousel.

The-neighbours'-grief/Stoff4 / © LEX 2013

Fyra hemmafruar och en man i ett amerikanskt 50-tals kök, där tillredningen av Thanksgiving-kalkonen ackompanjeras av radions reklamspotsklichéer samt sång- och dansinslag, sex, slapstick. Och ett blodigt mord. Israeliskan Emanuella Amichais The neighbours’ grief is always greener är makaber och humoristisk. I en verkligt snygg iscensättning.

Än mer bestialiska mord och svart komedi bjöds det på Stockholms Stadsteaters stora scen, då festivalens mest emotsedda och utsålda föreställning gavs: John Malkovich i huvudrollen som den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger i pjäsen The Infernal Comedy, i regi av Martin Haselböck. Malkovich delar scen med sopranerna Bernarda Bobro och Marie Arnet och Orchester Wiener Akademie. Insprängt i monologen sjungs det nämligen konsertarior om kärlek, hat och åtrå. Malkovich är förstås fängslande, kanske är han mer fängslande än själva pjäsens splittrade dramaturgi? En virtuos scenupplevelse var det avgjort!

The-Infernal-Comedy/Stoff5 / © LEX 2013

Riga I: Musik

Riga Musik5

En knapp timmes flygning österut (från Stockholm) ligger Riga, Lettlands huvudstad. Där har jag varit i veckan, som moderator för en tvådagars internationell musikkonferens, Classic Nordic Baltic. Det övergripande temat var Östersjöregionens gemensamma identitet och intressen inom den klassiska musiken. Förutom paneldebatter, seminarier och businessminglande bjöds en rad showcases, där de unga (baltiska) musikernas begåvning jämte goda skolning imponerade. Här värnar man uppenbarligen (ännu) stolt över sin goda utbildningstradition jämte (gammaldags) kulturvärden.

Dold bakom klockstycket, trombonisten Christian Lindberg

Dold bakom klockstycket, trombonisten Christian Lindberg

Den klassiska musikens ställning i Lettland manifesteras också inte minst av att den årliga, statliga galan Lielās mūzikas balvas, där en rad utmärkelser i diverse kategorier högtidligt delas ut för förtjänstfulla insatser inom den klassiska musiken. Jämför vår svenska Grammis, där ett pris (av 20) faller inom den klassiska musikdisciplinen. Denna överlämnas dessutom innan tv-kamerorna slås på…

Lettlandskören (Latvija) såväl sjunger som gnider glas i Ēriks Ešenvalds Tāls ceļš

Lettlandskören (Latvija) såväl sjunger som gnider glas i Ēriks Ešenvalds Tāls ceļš

Häftigaste framförandet! Bälgstjärnskottet Ksenija Sidorova

Häftigaste framförandet! Bälgstjärnskottet Ksenija Sidorova

Bland de uppklädda gästerna på Nationaloperan befann sig snudd på hela statsledningen, inklusive parlamentets talman och landets president! Och efter den över tre timmar lååånga prisutdelningsceremonien – med tal endast på lettiska varvade med musikframföranden – vankades det slutligen bankett! Med cognac i glasen, huvudsponsorn framgår av inbjudningskortet nedan… Även musik blir (ännu) roligare med sprit!

Riga-Musik4 / © LEX 2013

Stans alla vimmelfotografer var förstås på banketten. Och! Bland alla lokala celebriteter fastnade även jag, sammanbiten men ändå, på bild!

Riga Musik7

Sista bilden blir på den vackra rygg som utgjorde mitt närmaste blickfång under galan.

Riga Musik1 / © LEX 2013