Tonsättaren John Taveners musik har följt mig under de senaste två decennierna. Liksom estländaren Arvo Pärt lämnade Tavener den svåra, för att inte säga, fula musikmodernismen till förmån för en förenklad estetik: stillsam och meditativ men ändå starkt uttrycksfull.
Sir John avled i höstas. Omsider fick jag nu tillfället att göra ett porträtt av honom i LEXsommar i Sveriges Radio P2. Förutom att läsa om honom här kan du där även lyssna till hans musik. Programmet tillgängligt tom. 6 sep.
Hemma i England nådde John Tavener en snudd på rockstjärnestatus, åtminstone för att vara en klassisk kompositör. Flertalet av hans verk var dessutom sakrala och djupt påverkade av den kristna ortodoxin. Sir John nådde dock många utanför den gängse konsertsalen och kyrkan. Hans gripande musik präglas av innerlig stillhet, renhet och strålglans. Den fångar lyssnare med sin gåtfulla dragningskraft och skänker tröst i tider av oro.
Det krävdes två händelser under tidigt 70-tal för att övertyga Tavener om vikten av harmonisk enkelhet: fiaskot med en musikaliskt komplicerad opera på Covent Garden samt, efter flera års sökande, hans övergång från den presbyterianska kyrkan, i vilken han arbetat som organist, till den grekisk/rysk-ortodoxa tron 1997. Tavener berördes av den ortodoxa liturgin, dess ritualer och mystik. Hans musik liknar stundom de heliga ortodoxa ikonbilder som han omgav sig med i både sitt grekiska och engelska hem.
The Protecting Veil (1987) blev John Taveners genombrottsverk och toppade de klassiska topplistorna i början av 1990-talet. Tavener baserade det på bysantinsk kyrkosång. Med toner försökte han bygga en ikon på ett motsvarande sätt som ett träsnitt. Han hade inte skrivit något annat än vokalmusik i flera år när cellisten Steven Isserlis bad honom om ett stycke. Tavener förvandlade cellon till den kniv som skulpterade fram hela verket. Genom hela stycket svävar solocellon i en ömsint, kontinuerlig ”sång” som representerar Guds Moders röst. Stråkorkestern, som stöder cellon, agerar som ett eko och representerar den ortodox kyrkas mäktiga efterklang.
John Tavener led av Marfans syndrom, en ärftlig hjärtsjukdom, inte ovanlig för personer med en exceptionell långsmal kroppsbyggnad och smala lemmar. Han var 193 cm lång. Hans liv präglades av skör hälsa; vid ett par tillfällen var han nära döden, inte minst när han genomgick en omfattande hjärtoperation 1991. Tanken på egen dödlighet var alltid närvarande. Operationen hade effekten att han ökade på takten för sitt komponerande, medan tid ännu fanns. Hans musik reflekterade både dödens närhet och lidandet. Detta var enligt honom själv avgörande för dess skönhet och ärlighet: ”Lidandet är en del av existensen och kan bli en del av Guds plan om du tillåter dig att låta lidandet bära frukt. (…) Ständig smärta gör mig medveten om, och så oändligt tacksam för, varje stund som jag får finnas här på jorden.” Musiken var för Tavener ett sätt att kommunicera med Gud.
Han var övertygad om att vackra och storslagna toner ”dikterades” för honom; plötsligt fanns ett nytt verk i hans huvud och väntade bara på att bli nerskrivet. Det var som en sista hälsning från en älskad person och som en gåva från Gud.
Döden hade ofta försett honom med incitamentet att komponera. Det kunde gälla personliga förluster som i Song for Athene, eller kollektiva tragedier som folks lidande på Balkan under de jugoslaviska krigen.
John Tavener hade sina favoritmusiker som han gärna skrev musik för, exempelvis den nämnde cellisten Steven Isserlis och den unga skotska violinissan Nicola Benedetti. Den indiskfödda, brittiska sopranen Patrizia Rosarios röst har närmast blivit synonym med Taveners musik. Betagen av isländskan Björks oskolade, unika röst tonsatte han för henne den magnifika sången Hjärtats bön (2004).
John Tavener har gjort en omfattande musikalisk resa från komplex modernism till avskalad enkelhet som berör med sin märkliga kraft. Även om hans musik mot slutet av hans liv influerades av österländska religioner, islamsk mystik och indisk kultur så övergav han aldrig sin ortodox kristna tro. Han var en av vår tids största musiker. Han förmådde komponera musik av sällsynt skönhet, även om han emellanåt, måste sägas, hade en benägenhet att upprepa sig. Ibland trollbindande, emellanåt bara tröttsamt.
John Kenneth Tavener, Sir John – han adlades 2000 för sina tjänster i musiken – dog i sitt hem i Child Okeford, Dorset, 12 nov 2013. Han blev 69 år gammal. Jordfästningen ägde rum i Anglican Cathedral in Winchester. Hans kollega, John Rutter, uttryckte att Tavener hade den mycket ovanliga gåvan att kunna leda sin publik in i djup tystnad.
LEX Pop-Up 