Röd bil, gul cykel, blåval och en schackrutig skalle

Installationen av ett svävande, femton meter långt, utsirat valskelett är det första som fångar blicken, när man gör entré. I dess skugga döljer sig en grinande, schackrutig dödskalle. På andra sidan vägen exponeras en samling stenar, som av floden slipats till sin mjuka avrundning och som därefter mönstergraverats upprepade gånger för att få sina slutliga, stiliserade och fossilliknande former. Här hänger en lång serie fotografier (40 st.) från Berlin med iscensatta möten mellan konstnärens gula DDR-scooter Schwalbe och dess identiska tvillingar. På golvet glänser en röd superslimmad ”padda”, det vill säga en itu/treskuren Citroën DS. Abstrakta, geometriska och delvis datorgenererade målningar, som påminner om Mondrian, samsas med en grupp mjuka terrakottaskulpturer, sinsemellan olika, men ändå inte…

Den mexikanske konstnären Gabriel Orozco (bilden nedan) är ett världsnamn inom samtidskonsten, men i Norden har hans verk aldrig tidigare visats i en soloutställning. Moderna Museet rättar nu till detta. Orozco litar lika mycket till slumpen och naturens oförutsägbarhet som ett tydligt planerat, metodiskt och ofta regelbundet, upprepat hantverk.

Orozcos konst är inte lätt att kategorisera. De verk som här visas spretar rejält, såväl till stil som utförande. De uppmärksammade, spektakulära replikerna på Cittran och blåvalfossilen är förvisso roliga att se, men det som berör mest är kollektionen om de 45 bearbetade Rullstenarna. Poetiska skulpturer, som på något vis sammanfattar det originella med Orozcos konstnärskap: naturen, materialkänslan och en förutsättningslös kreativitet. Minst intressant är hans foto, som faktiskt kunde avvarats.

Gabriel Orozco – Natural Motion på Moderna Museet t.o.m. 4 maj.

 

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra – ensam utan spår.

(Pär Lagerkvist)

Sydafrika dansar in sin Frihetsdag

Idag, 27 april, är det på dagen 20 år sedan det första demokratiska valet hölls i Sydafrika, ett val där all vuxna kunde rösta oberoende av ras och som gjorde Nelson Mandela till landets förste svarte president. Freedom Day kallas dagen som även är landets nationaldag. Detta jubileum högtidlighölls redan i förrgår i Stockholm, då den Sydafrikanska ambassadören bjöd till en mottagning på Sheraton Hotel.

Diplomatcocktails brukar vara rätt formaliserade tillställningar, med ett par timmar av socialt kontaktskapande mingel med glas i hand samt något tilltugg, från enklare kanapéer på burna serveringsfat till ett fullastat buffébord. Vid speciella bemärkelsedagar förekommer invigningstal av ambassadören, emellanåt sekonderad av någon svensk regeringsrepresentant alternativt riksdagsledamot med närmare förbindelser med värdlandet i fråga. Mer sällan bjuds det någon underhållning, som musik och sång – något som flertalet av gästerna oftast finner som ett onödigt och störande inslag i det diplomatiska minglandet och därmed helst nonchalerar.

Något än ovanligare i sammanhanget är att få se värdnationens högsta representant dansa upprymt, härtill i färgglad traditionell klädsel. Men det var precis vad Sydafrikas ambassadör Mandisa Dona Marasha gjorde, då hon anslöt sig till några av gästerna för att begå linjedansen The Bus Stop!

De två sångarna, sopranen Nkosazana Dimande och barytonen Luthando Qave, sjöng även ur Wagners Tannhäuser och Bizets Carmen.

Mottagningen föregicks av ett seminarium om sydafrikanska viner; landet är världens sjunde största vinproducent. Lilla Sverige är den näst största marknaden och vart femte liter vin – rött som vitt – som här säljs kommer från Sydafrika. Många på låda.

Maskinförhärligande konst

Solen strålar från en molnfri himmel, tempen tangerar 20 grader… Vårens bästa tid är nu! Att bege sig in i biomörkret ter sig därför inte alltför lockande. Jag tänkte ändå (på)minna om att det är sista helgen för att se Kraftwerks timslånga grafiska installation The Catalogue 1 2 3 4 5 6 7 8. På stora väggar projiceras 3D-animationer och filmsekvenser till musik från åtta av gruppens klassiska album.

Installationen ingår i Moderna Museets utställning Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk. En utställning som vill knyta samman den postindustriella banbrytande tyska electronica-gruppen med konstens utveckling under 1900-talets första decennier. Den tar sin utgångspunkt ur modernisternas framtidsoptimism och fascination för maskinen, industrialismen och den mekaniska vardagen samt relationen mellan människa och maskin.

Här visas måleri, teckningar och fotografi av bland andra Fernand Léger, Eadweard Muybridge, Francis Picabia, Giacomo Balla, Alexandra Ekster och svenske GAN. Och så, kanske bäst av allt, filmerna: Legérs koreograferade konsert Ballet Mécanique med musik av George Antheil och René Clairs tekniskt progressiva film Entr’acte, som han gjorde tillsammans med Picabia till Erik Saties musik. Rytm, rörelse och energi!

Kraftwerks koppling till alla dessa modernister, futurister och dadaister är dock ändå knappast självklar. Annat än möjligtvis gränsöverskridandet mellan dans- och konstvärlden samt en diffus strävan efter att skapa något slags allkonstverk, där koncept, estetik och musik förenas. Denna reservation till trots finns här mycket att ryckas med av.

I ett rosa skimmer

Lagom till påsk har Kungsträdgården åter transformerats till Körsbärsträdgården. De japanska körsbärsträden i alléerna som ramar in den stora dammen står i sina fullaste och mest trolska blomning. Hänförande!

Jag hade ju egentligen bara tänkt njuta skönheten utan distraktion – mindfullness i rosa så att säga… Det visade sig förstås vara ogenomförbart då jag ingalunda var allén i allén. Nej, denna korta blomningstid vill uppenbarligen ingen Stockholmare eller besökare missa och Kungsan är väl aldrig så full av folk som under dessa dagar.

Vi svenskar gillar ju de röda dagarna i kalendern; kanske borde vi göra som i Japan och instifta en ny helgdag när körsbärsträden blommar? Hanami, som betyder ungefär ”att beskåda blommor”, är en viktig högtid där. Då samlas familjer med vänner och arbetskamrater under träden och har picknick.

Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för och en påminnelse om det korta och vackra, men förgängliga livet. Den har dyrkats sedan urminnes tider och är Japans nationalblomma. Dess ankomst i mars betyder också att våren har kommit och att det är dags att gå ut i parken, beundra blomman och ha lite kul.

För ett århundrade sedan skaldade den japanske poeten Shūichi Katō om ”Sakura Yokocho”, Körsbärsblommans gränd… (i min översättning)

Vårkväll, när körsbärsträden blommar,
Full är den av blommor, Körsbärsblommans gränd.
Jag minns kärleken av igår;
Ej mer finns du här.
Åh, du drottningen av blommor alltid
Leende, mina drömmars boning

Vårkväll, när körsbärsträden blommar,
Full är den av blommor, Körsbärsblommans gränd.
Ingen utsikt att få möta dig;
”Hur har du haft det” ”Så länge sedan vi senast sågs”;
Jag vet att det inte förslår
Så låt oss se på blommorna.
Vårkväll, när körsbärsträden blommar,
Full är den av blommor, Körsbärsblommans gränd.

Så här blommade körsbärsträden i Kungsan ifjol…

 

Samtidigt i en park nära dig #2

Nylagat på Nalen Restaurang

Gata Regerings 74 är en klassisk adress för de som har åldern inne, dvs. de nöjeslystna som var ute i svängen mellan 1930 och -60-talen, då Nalen var stans hetaste nöjesetablissemang. Men det är länge sedan. Senare tiders klubbkids har dansat och festat i andra lokaler, medan Nalens forna glans sedan länge har bleknat, den inbjudande kolonnentrén, den fina sekelskiftesfasaden och den pampiga stora salen till trots. Idag är Nalen ett musikens och konferensernas hus, lite grann i skymundan.

Med egen ingång på hörnet mot David Bagares gata ligger den ambitiösa kvarterskrogen Nalen Restaurang. Sedan något år tillbaka drivs den av Petter Eriksson, med ett förflutet på antroposofernas restauranger i Järna. De erfarenheterna har han med sig till Nalen där fokus ligger på det svenska; närodlat och ekologiskt samt i säsong. Här serveras klassiska svenska rätter som löjrom, rimmad lax, Biff Rydberg och hemstoppad korv. Dessutom finns alltid en meny komponerad av säsongens råvaror och som byts efter årstid.

För att visa upp sitt (hyfsat) nya ”jag” bjöd Nalen Restaurang in till en trerätters presslunch. Denna inleddes vackert med Gravad hälleflundra, rökt forellrom, dillpesto & picklad citron.

På det följde varmrätten, en Variation på kyckling från Movitz gård, en korv, en rulle och en krokett, vilka serverades med rödvinskokta murklor, persiljebakad shalottenlök & gruyèregratinerad potatispuré (195 kr). Gott, men något tillkrånglat.

Lunchen avrundades med en härligt knäckig Crème brûlée smaksatt med hjortron, lingon- & vaniljmylta (65 kr).

Det hembakta brödet och vinerna

Nalen har två prisvärda menyer: en klassisk med löjrom, renkalv och hjortron för 495 kr (tillhörande vinpaket 240 kr) och en fyrarätters för 400 kr (vinpaket 185 kr). Bra vinmeny, flertalet viner kan fås på glas – både hela och halva (20/10 cl). Sympatiskt! Ett mindre ölurval, Spendrups i kranarna.

Samtidgt i en park nära dig #1

Bänkade

Camparis öl

Öl är väl inte det första man tänker på när det gäller Italien, men faktum är att det även bryggs öl i detta vinets land. Peroni Nastro Azzurro och Birra Moretti heter de i Sverige mest kända och spridda (flask)ölen, vanliga på italienska restauranger. Bägge lageröl; torra, lätta och lättdruckna med en inte alltför påträngande smakprofil. Det finns emellertid intressantare öl än så Italien från, exempelvis från de bortåt 600 hantverksbryggerierna. En av de största bland alla dessa mindre producenter är Birrificio del Ducato, Italiens mest belönade mikrobryggeri.Under blott sex års verksamhet har det honorerats med hela 57 inhemska och internationella medaljer. Bryggeriet ligger i den store tonsättaren Giuseppe Verdis födelseby Le Roncole (Roncole Verdi), utanför Parma, i hjärtat av regionen Emilia-Romagna, där prosciutto-skinkan, mortadellan, parmesanen och pärlande viner som Lambrusco och Malvasia regerar.

Nyligen var Ducatos ägare och bryggmästare Giovanni Campari på kortbesök i Stockholm och med sig till The Bishops Arms i Gamla Stan hade han en handfull av sina öl på fat. Brygder helt väsensskilda från ovannämnda standardlager; här sätter bara fantasin gränserna för vad ölen får och kan smaka. För smakar gör de, mycket! Inte minst genom Signore Camparis kreativa kryddning.

Som den torrhumlade och överjästa, vårölen New Morning (som fått sitt namn efter Bob Dylans ode till naturen). En ofiltrerad gyllengul saison kryddad med en bukett av vilda blommor, kamomill, koriander, gröna pepparkorn och ingefära. Kryddig, blommig och speciell. (5,8%)

Vieille Ville Saison (6%) har min favvo-belgare Orval som har inspiration, men är en betydligt syrligare, för att inte säga, surare historia. Vildjästen Brettanomyces bidrar till resultatet. Inte i min smak, men i många andras; VVS är Ducatos flaggskeppsöl, med en tredjedel av den totala produktionen.

Det tredje provade ölet, den mörkröda Wedding Rauch (5,2%), skapades först till bryggmästarens eget bröllop. Den blivande makan var nämligen mycket begeistrad i denna underjästa, rökiga Bambergska specialitet. Hela bröllopet gick för övrigt i ölets tecken, både brudgummen och lokalen var humlepyntade och gästerna kastade humleblommor i stället för ris! Kärleksgåvan uppskattades och blev därefter en del av bryggeriets ordinarie sortiment.

Alla mikrobryggerier gör sin IPA, så ock Ducato. Och den är bra. För att vara amerikansk i stilen är den inte alltför hårdhumlad. Aprikos- och mangofruktig, karamell och med balanserad, torr beska. (6,5%)

Provningen kröntes en hommage till den store musikmaestron: den svarta Verdi Imperial Stout (8,2%), på hela 11 sorters malt! Välhumlad, inte alltför rostad och med väl sammansatt komplexitet av kaffe, choklad, lakrits och tobak samt aningens alkosötma. I eftersmaken kickar den i sammanhanget ovanliga kryddan in, chili! Vilket får en att gärna ta en klunk till!

Giovanni Campari tar således ut svängarna i sitt ölskapande och drivs av en kombination av nyfikenhet, passion och kryddhylla i att (upp)finna nya varianter av en gammal dryck.

Om det ännu finns något kvar i faten på The Bishops Arms när detta skrivs, vet jag inte. Men i Systembolagets tillfälliga sortiment finns Birrificio del Ducatos Wedding Rauch samt La Luna Rossa.