Kräftor kräva dessa drycker!

Ett ofta upprepat citat i tiden! En paroll som ursprungligen kommer från tecknaren Albert Engströms berömda selfieaffisch från folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige 1922 pekandes på ett glas och utropandes just ”Kräftor kräva dessa drycker”! Engström ansåg att öl och brännvin hör kräftorna till och utan drycken kunde man lika gärna avstå från röda skaldjuren likaså. Något alkoholförbud (liknande USA) blev det inte, mycket tack vare Engströms slagkraftiga agitation. Kräftorna kunde fortsättningsvis avnjutas med sina traditionella partners: öl och nubben. Denna vinnande kombination har stått sig in ända in i våra dagar, tillsammans med de klassiska tillbehören smör, bröd och lagrad (präst)ost.

Gamla traditioner är dock till för att utmanas! I beaktande av de senaste decenniernas vinnande vinvurm är det ju inte märkligt att vinet även har gjort entré på kräftskivan. Detta gäller framför allt halv/torra vita med gott om frukt och pregnant syra för att matcha kräftdjurens (dill)sötma och lagens sälta. En mineralmättad chablis, en frisk sauvignon blanc, en honungslig pinot gris, en bubblande champagne – som ju passar till allt, alltid… Eller, den mest givna kandidaten: Rieslingen.

För att visa på hur väl kräftor låter sig förenas med tyska viner bjöd branchorganisationen Tyska vininstitutet på kräftskiva medelst vinprovning, under sommelièren Maya Samuelssons ledning.

Klicka på bilden för detaljer!

Nio tyska viner av skiftande druvor och karaktär provades, framförallt Riesling från olika producenter och årgångar, men även de något mindre celebra druvorna Weißburgunder (Pinot blanc) och Silvaner. Mest gillande från min sida fick de bägge Rheingau-Rieslingarna: 2013 Terra Montosa resp. 2003 Hölle Riesling Auslese trocken samt det sent skördade, halvsöta Moselvinet 2006 Kaseler Nies’chen Riesling Spätlese.

Den sistnämnda, väl utvecklade, fruktigt söta Rieslingen balanserad av en spänstig syra, bjöd på den största ojdå!-upplevelsen. Till kräftorna var den aningens för söt, medan den i sällskap med desserterna blev onjutbart syrlig! Likafullt är den ett godisfynd!

På tallriken: Västerbottenpaj, Skagenröra, kantarellpaj, grön- och bönsallad, rökt lax, rödbetor med chèvre och valnötter / kantarellsoppa / Västerbottensost, surdegsbröd / färska och rökta räkor med aioli/Rhode Island-sås samt en handfull av de där djuren som liknar en stor insekt med vassa klor och läcker stjärt, bördiga från en sjö i Värmland.

På dessertassietten: brownie, apelsinpannacotta och chocolate chip cookies.

Sammanfattningsvis: visst låter sig kräftorna paras med vin, exempelvis gärna med en inte alltför torr Riesling. Likafullt, även om kräftor måhända inte kräva dessa drycker så är nog en god (lager)öl och en dito (akvavit)snaps än bättre partners till sörplandet.

Frågan är om man vågar prova vin till surströmmingen också…?

Det nya svarta

Att lakritstrenden är starkare än någonsin vittnar inte minst Lakritsfestivalen om. Detta succéevenemang lockar allt fler svartsugna från år till år och om en dryg månad är det dags för den sjätte upplagan. Ett annat tecken på lakritsens folkliga gunst är det växande utbudet i butikernas godishyllor, från Kick (ex-Käck) till Djungelvrål. Denna vecka sväller sortimentet ytterligare i samband med lanseringen av en nyhet: Viva Lakrits Calabria. En nyhet som egentligen är tre sorter: Sötlakrits, Havssalt respektive Chili. En trio mjuka premiumprodukter där lakritsens rot har hämtats från Kalabrien i Italiens tå, där den bästa lakritsen anses komma från och där den även har skyddad ursprungsmärkning. Lakritsen härifrån utmärker sig för att vara sötare än den som växer (vilt) i Främre Orienten. Av ett kilo rötter utvinns 22 g rålakrits.

Med lakritsvurmen och alltfler produkter till att antingen äta som godis eller att använda som smaksättare i mat följer även frågan om vad att dricka till. Inför lanseringen av sina nya påsar ”vuxenlakrits” bjöd tillverkaren Malaco (Malmö Lakrits Compani) till en liten provsmakning på Pontus i kombination med vin. Sommeliern David Wenell hade valt ut tre viner: till Sötlakritsen en fyllig amerikanare [Syrah (53%), Mourvèdre (39%), Grenache (8%)], till Havssalten en lättare Pinot Noir från Chile och till den Chilikryddade, en fruktig och riktigt bra, tysk Riesling.

Att förhöja lakritsens smak utan att samtidigt ha ihjäl vinet är det eftersträvansvärda. Det visade sig att mina smaklökar inte var vidare överens med Davids förvalda kombinationer. De bägge rödvinernas matchning var mindre lyckade, däremot visade sig Rieslingens friska syra vara en fullträff. Den framhävde de (rätt så subtilt kryddade) olika lakritsbitarnas respektive karaktärer; pepprigheten i Chilin samt, allra bäst, tillsammans med Havssalt, som verkligen lyfte med vinet. Rekommenderas! Sötlakritsen samspelade tyvärr inte med något av vinerna till hands. Kanske en Nebiolo eller en Tempranillo/Rioja är en bättre kombo? Får väl ha med mig lakritspåsar på kommande vinprovningar!